”Jag gick på högvarv”
Livsviktigt. Monika Drab har adhd och levde i ett rasande tempo. Nu har det lugnat ner sig tack vare rätt diagnos — och rätt yrkesval.
Som barn kunde hon aldrig sitta på rumpan mer än korta stunder och hela uppväxten fick Monika Drab höra: ”Ta på dig dojorna och spring ett varv runt kvarteret.” Ändå kände hon sig inte annorlunda och skolan gick bra, utom i ”uppförande”. Det var först vid 37 års ålder som den inre motorn började skära ihop. Monika Drab, röntgensjuksköterska på Sahlgrenska universitetssjukhuset, blev utbränd. Hon fick terapi, medicin, samtal. Inget fungerade. Till slut skrek hon: ”Hjälp mig!” rätt ut på vårdcentralen. ?
När hennes son fick diagnosen add, samma som adhd men utan hyperaktivitet, började hon fundera. Till sist blev en utredning gjord och det visade sig att Monika Drab hade adhd men att hon fram tills nu hade hittat bra strategier för att hantera det, till exempel genom att välja rätt yrke.?
— Att vara röntgensjuksköterska är rörligt och fritt och man får i hög grad bestämma själv hur man ska göra saker och ting. Tack vare att det är mycket att tänka på och avancerad teknik tröttnar jag inte, säger hon.
?Men allt var inte frid och fröjd innan hon fick sin adhd-utredning. Om det till exempel fattades en remiss i pappershögen tog det väldigt lång tid att få ordning igen eftersom hon var tvungen att börja om från början och gå igenom allihop. ?
— Gud bevare den som flyttade mina saker, säger Monika Drab.?
Dessutom skulle allt gå snabbt, annars blev hon frustrerad.
?Att börja medicinera beskriver hon som en total vändning. För första gången går det att samla tankarna och det ständiga surret i huvudet har tystnat. Samarbetet med kollegerna går också mycket smidigare. Ovanpå det har självkänslan vuxit.??
Sedan några år tillbaka föreläser Monika Drab för kolleger och på den årliga Röntgenveckan om hur det är att leva med adhd. Vid den första föreläsningen satt Nobelpristagaren Arvid Carlsson i publiken. ?
— Han tycker att jag borde föreläsa professionellt, säger Monika Drab.?Det händer att folk kommer fram efteråt och ställer frågor ”för en kompis räkning”. I ett fall var ”kompisen” personens dotter. Monika Drab kände att hon bidrog till att dottern fick en utredning. Efter det vände flickans liv totalt. ?
— Precis som för mig. Då kände jag att jag åtminstone har hjälpt en person att få bättre förutsättningar i livet. ?