Kerstin vågade och vann

Kerstin Hjelm-Karlsson reagerade på att patienterna var dåligt informerade. Hennes studier mötte motstånd men hon blev den första röntgensjuksköterskan som disputerade.

Som nyutexaminerad röntgensjuksköterska vid Akademiska sjukhuset på 60-talet upptäckte Kerstin Hjelm-Karlsson att patienterna knappt fick någon information alls inför vissa obehagliga undersökningar, till exempel urografi. ?

— Flera reagerade och sade att det var det hemskaste de varit med om. Värre än att föda barn, enligt vissa kvinnor, säger hon.??

Kerstin Hjelm-Karlsson hörde sig för om hon fick leta lösningar på problemet men stötte genast på patrull. ”Det är inget du ska syssla med, återgå till dina arbetsuppgifter”, var beskedet.

?1980 öppnades möjligheten för henne att fördjupa sig i hur patienten kan bli bättre informerad och därmed mindre orolig. Att ta steget och bli forskare, dessutom som pionjär i sin yrkeskår, var både spännande och jobbigt.?

— Jag var ju en katt bland hermelinerna och fick jämt försvara mig, säger Kerstin Hjelm-Karlsson.?

Hon kritiserades för att inte ha ”rätt” bakgrund och det största motståndet kom många gånger från hennes egna kolleger. Forskning var något som bara läkare sysslade med.?

— Vissa försökte till och med försvåra för mig. Jag behövde träffa patienterna både före och efter undersökningen för att ta reda på deras upplevelser men det hände att jag inte fick veta att patienten redan gått hem. ?

De såg kanske ingen konkret nytta med studierna utan uppfattade henne som inte jobbade inne på labbet som lite märkvärdig, resonerar Kerstin Hjelm-Karlsson. Trots att forskningsresultaten skulle kunna gynna både patienter och personal. ??

En inneboende nyfikenhet och en professor, tillika chef på röntgenavdelningen, som stöttade gjorde att hon ändå orkade fortsätta.

?— Då kände jag att det inte spelade så stor roll att jag inte hade alla mina kollegers stöd, säger hon.

?Stöd kom också från ett mer oväntat håll, en grupp kvinnliga läkare som hade mött samma motstånd från sina manliga kolleger när de forskade. ??

Hur var det att gå i mål med avhandlingen??
— Jag svävade på moln. Tänk att jag verkligen hade tagit mig igenom alltihop och klarat det!?

Men när det gäller informationen till patienterna är hon mer dyster och går till och med så långt som att säga att ”efter mig hände egentligen ingenting”. ?

— Personalen hinner oftast inte med omvårdnadsbiten utan är fixerade vid utrustningen. Man har tagit fram informationsbroschyrer men de glöms bort. Det finns säkert fina ”öar” inom röntgen där det fungerar bra, till exempel när det gäller barn, men generellt känner jag faktiskt sorg.