Röntgenveckan. Så hanterar man trotsiga och truliga barn

En tvååring som skriker. Eller en tonåring som inte svarar på tilltal. På barnröntgen vid Astrid Lindgrens barnsjukhus används list och fantasi i mötet med barnen.

Den 14-åriga killen bara stirrade. Framför honom stod en manlig röntgensjuksköterska som egentligen hade jobbat natt men som ryckt in för att ta den här undersökningen. ”Det är väl bättre att en tonårspojke får träffa en man”, resonerade man på avdelningen eftersom det var underlivet som skulle röntgas och trixade med schemat för att kunna ordna detta.

Nu stod tonåringen där men han var inte alls med på noterna. ”Du rör inte min snopp. Jag vill ha tanten där”, sade han och pekade på en äldre, kvinnlig röntgensjuksköterska som också satt i rummet.

Barnet står i centrum

Sandra Lawler, chefssjuksköterska på barnröntgen vid Astrid Lindgrens barnsjukhus, skrattar när hon berättar sin historia. På Röntgenveckan i Karlstad har hon föreläst om bemötande och metoder för att röntga barn, men inte ens experterna gör allting rätt.

Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm är tillsammans med Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg de enda röntgenavdelningarna i Sverige som bara tar emot barn. Det gör att hela verksamheten är anpassad för deras behov och här finns till exempel dyr specialutrustning som andra röntgenavdelningar inte kan köpa in. Ändå finns det mycket som andra kan lära av arbetssättet och det är därför Sandra Lawler reser runt och sprider goda exempel.

– Vårt specialområde är att bemöta barn och föräldrar så att det känner sig trygga och så att vi kan göra bra undersökningar, säger hon.

Första intrycket är viktigt

En röntgenavdelning med all sin apparatur och ljud från maskinerna kan verka skrämmande även för lite äldre barn. Ovanpå det finns det undersökningar som är besvärliga eller gör ont. Det första som nyanställda får lära sig är hur viktigt det första mötet med familjen är.

– Ögonkontakt, leende, ”vilka fina skor du har”. Allt som skapar känslan av att ”det här kommer gå bra”, säger Sandra Lawler.

Ibland fungerar det inte i alla fall och då får man hantera det på olika sätt. Det kan till exempel vara att använda föräldrarna för att kunna genomföra undersökningen, be en annan kollega komma in eftersom personkemin är så olika, eller i värsta fall blåhålla barnet med föräldrarnas godkännande.

Behöver inte kosta

Även miljön på Astrid Lindgrens barnröntgen är barnanpassad och exempelvis rummet med magnetkameran ser nästan ut som en futuristisk bio eftersom filmer om havet, savannen eller rymden projiceras på väggarna. I omklädningsrummet finns en miniversion av utrustningen där barnet själv kan genomföra undersökningen på roboten Robert, en docka som olika barn kör in och ut ur tunneln hela dagarna.

”Det är lätt för er att anpassa verksamheten, men vi som har en mixad röntgenavdelning har inte samma möjligheter”, är en vanlig invändning som chefssjuksköterskan Sandra Lawler möter när hon föreläser. Men det behöver inte kostar särskilt mycket tid och pengar att göra små förbättringar som ger stora resultat.

– Jag förstår om det kan kännas ogörligt i början och att vi har resurser som kanske inte alla har. Men oftast är det så att det du investerar i början vinner du i förlängningen på att fler undersökningar gick bra, säger hon.

Sandra Lawlers föreläsning på Röntgenveckan hade rubriken: ”Tips från coachen – från trotsig tvååring till tjurig tonåring”