Strålande tider

Det var ett mirakel att kunna se in i människans inre. Men död och skador hos personalen gjorde riskerna uppenbara. Edit Andrén från Varberg lockades av den nya tidens arbete, som röntgensköterska.?

Rälsen dunkar inne i järnvägsvagnen, det är som om den sjöng: ”Hem till Varberg, hem till Varberg”. Det är mitt i sommaren 1949 och Edit Ragnhild Andrén är på väg tillbaka till den lilla staden på Hallandskusten där hon växte upp. I 27 år och några månader har hon arbetat som 1:a röntgensköterska i Göteborg, men nu är det slut. Hon är 55 år, och får gå i pension. ?

Kanske suckar hon lite nöjt för sig själv och makar sig till rätta i tågfåtöljen. Hon vet att hon gjort ett bra jobb, det är hennes vakande öga som gjort att arbetet flutit på, och hon har lyckats hänga med i alla förändringar som skett inom röntgenmedicinen. Nu ska hon äntligen få unna sig att vila.??

Många år tidigare hade färden gått i motsatt riktning, den gången for hon hemifrån för att utbilda sig till sjuksköterska. Hon var inte ens tjugo år när hon blev klar, men hon var duktig och avancerade snabbt till avdelningssköterska. ?

Edit kom från enkla förhållanden, hon var yngst i familjen som bestod av mor, far och nio syskon. Fadern var vagnslyftare vid järnvägen i Varberg och jobbade med underhåll av vagnar. Flera av hennes bröder arbetade tillsammans med pappan på Statens järnvägar. Det var ett tryggt jobb, men inte så välbetalt. ?

Edits namn var förknippat med både sorg och glädje för hennes föräldrar, hon hade nämligen haft en syster med samma namn. Edit Ragnhilda föddes den 23 juni 1894. Dagen efter dog en syster som hette Edit, bara 14 månader gammal. Ett barn föds och ett dör, kanske var det självklart att det nya lilla livet fick sin döda storasysters namn. ??

Våren 1918 gjorde Edit en annan resa, en som kom att förändra hennes liv. Hon var med i ett team av läkare och sjuksköterskor från Göteborg som for i väg med en specialutrustad ambulans till Finland, där inbördeskriget rasade. Frivilliga krafter hade samlat ihop de pengar som krävdes för att skicka tre ambulansteam som skulle hjälpa till på den vita sidan i det korta, men oerhört blodiga, kriget. I samma grupp som Edit fanns röntgensköterskan Astrid Wester och hennes chef. Det är ingen vågad gissning att det var de två som påverkade Edit. När hon kom hem till Sverige igen gick hon de extra kurser hon måste ta för att få arbeta som röntgensköterska, och den första mars 1922 fick hon den tjänst hon skulle ha resten av sitt yrkesverksamma liv. ??

När Edit vidareutbildade sig fick hon bättre villkor än hon haft tidigare, kortare arbetsveckor än andra sjuksköterskor hade, och lediga helger. Lönen var ganska mycket högre, och pensionsvillkoren frikostigare. Dessutom hade röntgensköterskorna en lång sommarledighet. Den tillkom redan 1913 då röntgenläkaren på sjukhuset begärde av Sahlgrenska sjukhusets styrelse att sköterskorna skulle få kompensation för att de utsattes för strålning i jobbet. ?

”Undertecknad får härmed vördsamt hemställa, att Styrelsen ville medgifva, att tjänstledigheten för sköterskorna å Röntgenafvdelningen utsträcktes till en och en half månad.?
Som motivering till denna hemställan får jag anföra, att den ständiga under tjänstgöringen, trots alla försiktighetsåtgärder, oundvikliga inverkan af röntgenstrålarna å personalen på Röntgenafdelningen torde nödvändiggöra längre tids rekreation än den för närvarande anslagna tiden af en månad.?
Göteborg den 31 maj 1912 Fredrik von Bergen”

??De fick en och en halv månads ledighet, en smärre sensation i en tid då semester ännu inte var etablerat på den svenska arbetsmarknaden. Det var ingen betald semester utan tjänstledighet, men eftersom alla anställda sjuksköterskor hade fri bostad och fri mat så fanns det ju möjlighet att faktiskt kunna njuta av ledigheten utan att behöva oroa sig för försörjningen. ?

Skälet till de bättre villkoren var de risker som fanns med arbetet. När röntgentekniken var helt ny slog läkarna ifrån sig alla farhågor som gällde strålningen. I april 1898 intervjuades en av pionjärerna, doktor Thor Stenbeck, i Svenska Dagbladet. Han förklarade att det inte var röntgenstrålarna som var farliga för människan utan den ultravioletta strålningen som skapade rodnader och klåda på huden. Det kunde lätt åtgärdas genom att sätta ett svart papper framför kroppen, menade han. ?

De första röntgenapparaterna hade installerats i Sverige redan i slutet av 1800-talet. Då fanns ännu ingen säker metod för att avgöra hur stark röntgenstrålningen var. Den fiffiga lösningen blev att sticka in en hand och bestråla den en stund. Därefter kunde man titta på hudrodnaden och avgöra om styrkan vad den rätta. ?Förtjusningen över den nya tekniken var stor också utanför sjukhusen. Det blev till exempel populärt bland skomakare att skaffa speciella apparater som kunde användas för att röntga fötter. Då kunde skorna anpassas efter varje enskild benstruktur.??

Testmetoden där man använde huden som mätinstrument försvann ganska snart. När allt fler röntgenläkare började förlora fingrar och händer insåg man att detta inte var någon framkomlig väg. I stället introducerades små tabletter som på kemisk väg bytte färg beroende på hur intensiv strålningen var. Nästa steg var ett mätinstrument i en blyklädd låda som man riktade in strålningen i.?

Också personalen fick skydd, blyskärmar, blyförkläden och blyglasögon, fast kunskapen om röntgenstrålarnas förmåga att reflekteras och avge sekundärstrålning, ännu var långt borta. Edit var med om alla dessa förändringar, och var nog noggrann med att följa föreskrifterna. Hon hade fyllt 71 år när hon dog 1965.?

Röntgenanvändningen hade kommit för att stanna. Doktor Barthold Carlsson skrev ner sina minnen 1944, och formulerade tacksamheten för tekniken så här:?
”Jag må undra, om en nutida kirurg till fullo ?förstå att uppskatta den välsignade gåva han fått av Röntgen? I timtal fick vi gamle sitta och leta efter en avbruten nålspets i hand eller fot, om det inte rent av burit så illa till, att en fet gumma satt sig ?på nålen.”??

När tåget stannar på perrongen i Varberg har Edit Ragnhilda Andrén sedan länge haft sin hatt och kappa på sig. Väskan håller hon i ett stadigt tag. Så är hon hemma igen.

KÄLLOR:
Folkbokföringen
Medicinhistoriska museet, Göteborg
Sahlgrenska sjukhusets arkiv
Svenska Dagbladets arkiv

TEXT: ELISABETH RENSTRÖM