100-åringen som håller i gång

Tidsresa. Inga Hultkrantz har sett alla i Partille växa upp. Vissa spädbarn hon vårdat har hunnit dö medelålders. Själv hänger hon med, även om höften börjat krångla.??

Sjuksköterskan Inga Hultkrantz är fortfarande i farten. Piggt dukar hon fram te och flera olika kakor. Rullatorn är rätt användbar för att få med sig allt till uterummet i villan. Borden är fortfarande översållade av buketter, orkidéer och gratulationskort efter det stora firandet på 100-årsdagen i augusti.?

— Det blev en hel invasion här hemma när alla kom. Jag har fått blommor från alla möjliga, till och med banken, säger hon.?

Dessvärre kunde inte de gamla kollegerna från vårdcentralen komma på besök. De har alla gått bort, de två distriktssköterskorna, barnmorskan och doktorn. Men de lever kvar inom Inga, som minns alla med värme. Läkaren var en varm och musikalisk person med mycket erfarenhet. En dag när de tillsammans hade mottagning på en av Partilles skolor var han försvunnen. Men en våning ner hördes munter musik där han satt och spelade för några elever.

— Mitt jobb var alltid engagerande och roligt. Jag kan faktiskt inte minnas något alls som var jobbigt. Men det är klart att det var sorgligt när någon låg för sitt yttersta.??

Inga Hultkrantz gjorde först en kort karriär som tandsköterska, men kände efter några år att det saknades möjligheter att utvecklas. Hon sökte sig därför till Sophiahemmets sjuksköterskeskola och tog examen den 18 juni 1948. Efter några år på öron-, näsa- halskliniken på Karolinska sjukhuset smög sig känslan av ”att inte komma någonstans” på igen.

?Hon ville bli distriktssköterska för att få arbeta med både friska och sjuka, barn och gamla, ofta självständigt hemma hos patienterna. På den tiden fick sjuksköterskorna själv samla på sig praktik innan de blev antagna till distriktssköterskeskolan.

?Inga gav sig först av norrut till Östersunds sanatorium för tuberkulossjuka, sedan väntade en tid på Göteborgs epidemisjukhus och Karolinska sjukhusets barnmottagning. Efter det gick hon vidareutbildningen.?

— Som distriktssköterska måste man vara ”allround”. Jag har alltid tyckt mest om att vara ute bland folk. Här i Partille vet alla vem jag är. De första barnen jag var hemma hos som nyfödda är över 60 år i dag.??

På förmiddagarna hade hon öppen mottagning och sedan hembesök på eftermiddagarna. En dag varje vecka var hon skolsköterska.?

— Jag gjorde mig ingen brådska utan satt och lyssnade på patienterna. Det är stor skillnad i dag. Jag vågar knappt gå till mottagningen för jag vet inte om de har tid för mig.?

År 1950 åkte hon ensam buss genom ett krigshärjat Europa.?

— I Tyskland åkte jag genom städer som låg helt i ruiner. Längs vägarna stod människor som hoppades få åka med. Jag ville veta mer om hur det hade blivit i de olika länderna.?

Men lönen var låg så i början blev det mest cykelsemestrar i Sverige. På ett vandrarhem i Skåne träffade hon sin make, som var lärare. De fick många år tillsammans och älskade båda att resa.?

Men Inga som alltid ville utvecklas började också tidigt spara pengar för att kunna åka till internationella sjuksköterskeförbundets, ICN:s, världskongresser som då hölls vart fjärde år.

Tillsammans med sin kollega och nära vän, barnmorskan Ingeborg, reste hon till kongresser i Frankfurt, Montreol, Mexico city och Tokyo.?

— Det var mycket intressant även om det var svårt att prata engelska eller tyska med deltagarna. Sedan passade vi på att se oss om, så det blev Niagarafallen, Buffalo, Washington, Acapulco och San Fransisco. ?

Numera blir det mindre resande, men Inga är fortfarande aktiv och vilar bara på fredagarna. På måndagar går hon till församlingshemmet, tisdagar spelar hon canasta, onsdagar är det seniorbio och torsdagarna korsord i biblioteket med fyra andra.?

— Jag vet inte varför jag blivit så gammal, det är väl goda gener. Men jag har varken rökt eller druckit, utan bara levt ett vanligt liv. ?