Äldre blir passiva av vårdkulturen på sjukhus

Efter operation av höftfraktur trodde patienterna först på sin kapacitet att återhämta sig. Men de tappade tilltro av att anpassa sig till personalen på vårdavdelningen. Det visar Berit Gesars avhandling.

När sjuksköterskan Berit Gesar intervjuade patienter, 65 år eller äldre, några dagar efter deras operation av höftfraktur berättade de att de först trodde att de skulle återhämta sig och återgå till sin tidigare vardag. De var alla friska och vana att klara sig själva, många även i mycket hög ålder.

– Men de blev tvungna att anpassa sig till vårdkulturen på sjukhuset och då blev de passiva och osäkra på hur livet skulle bli. De blev tillsagda att de inte fick göra något själva och att de fick vänta på sin tur för att exempelvis komma upp och gå med rullatorn.

Komma upp till toaletten

Hennes studier visar att de äldre upplevde att vårdpersonalen tog över, och inte utgick ifrån deras behov. Anpassningen kunde gälla att de behövde gå upp på toaletten, men om sjuksköterskan till exempel var upptagen i rond kunde de inte få smärtlindring och då fick patienten istället kissa i bäcken.

– De äldre vill vara till lags. De var vana att klara sig själva hemma. De berättade att de klarat ett långt liv med många svårigheter och skulle klara det här också. Men genom att anpassa sig till vårdkulturen började de tvivla på sin egen förmåga till återhämtning.

”Jag bestämmer ingenting här, jag tror att de liksom tagit det ifrån mig. . . // Jag måste hela tiden fråga efter någon som hjälper mig. Jag skulle föredra att vara mer självständig”, Citat från Kvinna 93 år

Berit Gesar blev själv förvånad och tagen av resultatet. Hon har arbetat som sjuksköterska på Falu lasaretts ortopediska klinik sedan 1986. Under arbetet med avhandlingen har hon fört sina resultat och insikter vidare till kolleger. De ar arbetar nu mer medvetet än tidigare med att låta de äldre bevara sin självständighet, genom att bättre finnas där som stöd vid rätt tidpunkt för patienten.

Livsavgörande förändring

– En höftfraktur kan vara livsavgörande och förändra livssituationen från att leva ett liv oberoende av andra till att bli beroende.

När hon började forska var hennes frågeställning varför de äldre patienterna som genomgick planerade höftprotesoperationer återhämtade sig bättre än de som gjorde en liknande operation, fast efter att de ramlat och fått en höftfraktur.

Efter att ha rådgjort med ortopeder kom hon fram till att själva operationerna inte skiljer sig speciellt mycket åt, utan det är förberedelser och patientens preoperativa tillstånd som spelar störst roll.

– De som gör planerade operationer förbereds med infoträffar med anhöriga, träning på att gå med kryckor, planering av hjälp och hjälpmedel hemma. Det är stor skillnad mot de som kommer till sjukhuset med en akut fraktur. Men jag tänkte att vi borde kunna anpassa omvårdnaden och optimera deras återhämtning.

De första månaderna viktiga

I sina studier har hon intervjuat 30 patienter 2-5 dagar efter att de opererats efter en höftfraktur på akutsjukhus. Patienterna var 65 år eller äldre, medelåldern var drygt 80 år. Hon har sedan följt upp patienter i hemmet 4 månader efter operationen. Dessutom har hon gjort en enkät och använt statistik från kvalitetsregistret Rikshöft.

– De fyra första månaderna är kritiska för bevarandet av självet och självständigheten. Några hade återhämtat sig helt eller nästan. Några hade gett upp, och tänkte att bli beroende av hjälp hörde till åldern. Några befann sig i ett vägskäl, om de skulle fortsätta kämpa för att komma tillbaka till sitt oberoende eller acceptera att livet blivit så här.

Kämpaglöd och stöd

De som återhämtat sig utmärkte sig genom att ha kämpaglöd, vilja och beslutsamhet. Men också att de fått stöd, både direkt på akutsjukhuset och under rehabiliteringstiden. Det var värdefullt att vilja fortsätta följa med i sina sammanhang.

– De kämpade för att följa med i livet med nära och kära. Det kunde gälla att klara av en resa tillsammans eller en viktig persons födelsedagsfirande. Det gav kraft när deras kära visade ”du är viktig för mig”.

En av hennes slutsatser är att det är viktigt att ha både kortsiktiga och långsiktiga mål. Återgången till vardagen skilde sig beroende på ålder.

– För en nyopererad 97-åring var det att kunna ta sig till balkongen och mata en bofink direkt ur handen. En annan dam kunde inte gångträna på grund av dålig snöröjning, och då gick hon en halvtimme om dagen i kulverten i källaren under sitt hus. Deras uppfinningsrika lösningar imponerar verkligen på mig.

Sjuksköterskans roll är viktig

En annan slutsats är att sjuksköterskans roll är viktig.

– Sjuksköterskor med professionell kunskap i omvårdnad är fundamentalt. Det behövs ett holistiskt perspektiv på vård och återhämtning. Det räcker inte att sätta in en spik och börja träna med en fysioterapeut. I kvalitetsregistret Rikshöft mäts omvårdnadskvalitet med indikationer som syns, till exempel trycksår, förvirring och urinvägsinfektion. Mötet med sjuksköterskor är viktigt för att bibehålla de äldres motivation. Betydelsen av psykologiskt stöd under återhämtningen kan inte förbises.