Lever i två världar
Trots ny platta och ?fullspäckat spelschema går ?det inte en dag utan att ?jazzmusikern och narkos?sjuksköterskan Per Texas ?Johansson tänker på vården.?
Visst har det hänt att han blivit igenkänd som musiker av patienter och personal. Första gången Per Texas Johansson skulle intubera en patient började narkosläkaren envist fråga honom vad han tyckte om saxofonisten Stan Getz speciella ton. Eftersom han hade fullt upp med att få in tuben tyckte han inte att det var läge att diskutera det just då och svarade ganska kort. Efteråt har han förstått att läkaren visste precis vad han gjorde. Han ville visa att det här klarar du, det är inga konstigheter.
?Med patienterna har det känts lite knepigare när de känt igen honom. Han brukade oroa sig för vad de skulle tycka. ”Vem vill bli behandlad av en gammal jazzmusiker?” ?
Mitt i en framgångsrik karriär som musiker med klarinett och saxofon bytte Per Texas Johansson spår. Med tre egenkomponerade skivor, en grammis och samarbeten med många namnkunniga musiker i bagaget, nationellt och internationellt, tog det stopp. Det kändes svårt att sätta in musiken i ett sammanhang och hitta en mening med jobbet. Nu har det gått tretton år sedan han valde att skola om sig till narkossjuksköterska.??
— Allt hade gått så snabbt och jag var väl lite trött på allt fokus på mig själv. Det var så otroligt skönt att tänka på andra i stället. Musik är så flyktigt. Du gör en skiva, en turné under några månader, sedan är det slut. I vården finns en helt annan kontinuitet, säger han.??
Att det blev just sjuksköterska kanske mest var en slump. I samband med en resa till Tanzania lärde Per Texas Johansson känna en norrman som var sjuksköterska. De pratade mycket och väl hemma sökte han till Röda korsets högskola i Stockholm.?
Som ny sjuksköterska arbetade han först på akutvårdsavdelningen vid Södertälje sjukhus och på akuten vid Huddinge sjukhus. Sedan blev det vidareutbildning i anestesi och anställning som narkossjuksköterska på Huddinge sjukhus.
?— Jag gillar när det går fort och när teamarbetet fungerar. Att alla har en viktig uppgift och är beroende av varandra, det är häftigt, säger han.
?I vården slapp han stå i rampljuset samtidigt som musiken har funnits med hela tiden. För att hinna repa och köra lite spelningar arbetade han 80 procent. ?
På sjukhuset finns många ljud som fascinerar honom, som MR-apparatens monotona surr eller ortopedens borr. Det har hänt att han fått gå in i sköljen och sjunga in en melodislinga i mobilen. Det gäller att fånga musiken när den kommer till honom.
??För ett par år sedan sökte han tjänstledigt för att ägna sig åt musiken på heltid igen. Det var tänkt som ett kortare uppehåll, men till slut fick han säga upp sig. I oktober släpptes den första plattan på 16 år, det är konserter flera kvällar i veckan och medverkan i en föreställning med Rikard Wolff på Stadsteatern. Åren i sjukvården har också gett honom ett annat perspektiv på musiken.?
— Jag har fått tillbaka känslan av att musik är viktig, den går inte att ersätta med något annat. Ett samhälle utan kultur är inget samhälle.?
Men Per Texas Johansson längtar hela tiden tillbaka till vården. Dagligen poppar minnen av möten med patienter upp och speciella händelser flimrar förbi. Som den svårt sjuke patienten som inte hade långt kvar i livet när han skulle få en venport inopererad. Under ingreppet ville mannen lyssna på en särskild låt och snart spelades I feel good med James Brown på högsta volym. ?
Han ser fram emot att få ta på sig bussarongen igen och möta patienter och kolleger när spelschemat lugnat ner sig lite. Var det blir är ännu inte bestämt, men han har sökt några timvikariat.
?— Jag känner en otrolig stolthet över att vara sjuksköterska och att få vara en del av en lång tradition av ett viktigt arbete.