Kvinnor på anstalt stänger av för att orka med
När vistelsen inom kriminalvården blir för svår eller längtan efter barnen för stor väljer kvinnor att stänga av sina känslor. Det framkommer i specialistsjuksköterskan Ingela Hagströms intervjustudie med sju kvinnor på Hinseberg.
I dag vistas omkring 4 200 personer på anstalt i Sverige och av dem är drygt 250 kvinnor. Enligt kriminalvården ökar andelen kvinnor som döms till fängelsestraff långsamt och samtidigt finns det lite kunskap om hur kvinnorna mår under tiden de sitter på anstalt.
Ämne för magisteruppsats
Sjuksköterskan Ingela Hagström bestämde sig under sin specialistutbildning i psykiatrisk omvårdnad att ta reda på mer om kvinnors psykiska hälsa när de är frihetsberövade. Som sjuksköterska på en psykiatrisk öppenvårdsmottagning i Nyköping är det en grupp hon sällan stöter på och det väckte hennes nyfikenhet.
Inom ramen för sin magisterutbildning har hon intervjuat sju kvinnor på anstalten Hinseberg utanför Örebro.
Kvinnorna, som var mellan 20 och 40 år, hade alla varit frihetsberövade minst ett år och hade minst ett år kvar av sin strafftid att avtjäna på sluten anstalt. Kontakterna förmedlades via kriminalvårdens sjuksköterskor på Hinseberg.
Läs också: I väntans tider
I den kvalitativa intervjustudien framkom fem olika teman som Ingela Hagström analyserade. Det tydligaste var hur kvinnorna valde att stänga av sina känslor för att överleva ett flerårigt straff. Det kan handla om att stänga av längtan efter barnen eller det faktum att någon annan helt kontrollerar ens tillvaro. Kvinnorna beskriver hur de ska vara jämna i humöret, varken arga, ledsna eller ens glada.
De kunde också uppleva att de förändrades som individer. Kvinnorna beskrev att det var skämmande att upptäcka hur de gick från att vara empatiska till att bli allt hårdare.
Stor oro inför framtiden
Kvinnorna kände ofta skuld gentemot familj, brottsoffer och sig själva och då blev avstängning en vanlig metod för att hantera känslorna. Oro inför framtiden och frågan om de skulle klara av att leva ett normalt liv efter frigivningen var ett tema som flera kvinnor tog upp.
– Jag funderade mycket på vad det skulle innebära för dem när de kom ut från anstalten. Inte nog med att kvinnorna skulle ordna med bostad och jobb, de oroade sig också för hur de förändrats som människor, säger Ingela Hagström.
Kvinnorna beskrev också att tiden på anstalt gav dem en möjlighet att bryta med sitt ofta destruktiva liv de levt tidigare. De kunde få livsgnistan tillbaka och känna visst hopp.
Behov av stöd
Trots att kvinnorna beskrev att de ofta var oroliga var det inget de delade med andra klienter eller personal. Ingela Hagström såg att det fanns ett stort behov av samtal och stöd hos kvinnorna. Dels för att bearbeta det de varit med om, dels för att förbereda sig inför framtiden.
– Här skulle psykiatrisjuksköterskor kunna få en viktig funktion inom kriminalvården, menar Ingela Hagström, som från och med nästa fredag kan kalla sig specialistsjuksköterska i psykiatri.