”Jag har sett vad som gör världen ful och det som gör den finare”

I början av sommaren reste Martina Gustavsson till Kongo och för att arbeta med ebola. Som sjuksköterska med humanitära uppdrag har hon världen som arbetsplats - och har fått perspektiv på vad som är viktigt i livet på riktigt.

Hemma i källaren i Kärrtorp står ryggsäcken redo. Med kort varsel kan den hämtas upp till lägenheten för att packas med reseapotek, pannlampa och jobb-t-shirts. Som sjuksköterska för humanitära organisationer har Martina Gustavsson världen som sin arbetsplats, vid sidan om en forskartjänst på Karolinska institutet, KI.

Från kolera till ebola

Under de senaste 15 åren har hon jobbat i tre olika världsdelar. Det har varit kolerauppdrag i Sierra Leone, arbete i flyktingläger i Sydsudan och med mobila kliniker i Haiti. Hon har varit medicinsk koordinator i Ukraina, arbetat i Etiopien under pandemin samt nyligen tjänstgjort i Gaza.

Vid tre tillfällen har Martina Gustavsson varit i Demokratiska republiken Kongo och arbetat med ebola. I slutet av maj i år var det dags för en fjärde omgång. När förfrågan kom befann hon sig hos goda vänner på Gotland över helgen.

– Ett par veckor tidigare hade myndigheter i Kongo och Uganda rapporterat om ett nytt utbrott av ebola orsakat av bundibugyoviruset och jag förstod att det kunde bli aktuellt att resa ner igen, säger Martina Gustavsson.

Kollegerna ställer upp

Sommarens planerade fjällvandring i Norge med bästa kompisen fick ställas in och de sista seminarierna för terminen på KI togs över av en kollega. Den 7 juni satte sig Martina Gustavsson på planet till Kongo.

Trots att ebola är ett mycket smittsamt virus med hög dödlighet fanns ingen tvekan.

– Så länge man har kunskap så känns det tryggt. Ebola smittar via nära kontakt och via kroppsvätskor. Man kommer långt med tvål och vatten och genom att hålla avstånd.

Höll utbildning på plats

Martina Gustavsson skulle inte heller arbeta i direkt kontakt med sjuka patienter, vilket kräver en rigorös skyddsutrustning. Tillsammans med den lokala personalen höll hon i utbildningar för dem som skulle leda arbetet i de isolerings- och observationsenheter som nu byggdes upp snabbt.

Världen är orättvis och man får det slängt i ansiktet. Sedan kommer man hem och det enda folk pratar om är arga cyklister eller hur man ska klara återgången till jobbet efter semestern.

Hon reste till Beni i den nordöstra delen av landet nära gränsen till Uganda där det fanns ett behandlingscenter för ebolapatienter under uppbyggnad. Här arbetar Läkare utan gränser även med att stötta fyra hälsocentraler. Det har visat sig vara ett framgångsrikt koncept vid tidigare ebolautbrott.

Gör vården mer tillgänglig

Genom att göra den allmänna vården mer tillgänglig och erbjuda den gratis kan testning och symtombehandling vid misstänkt ebola inledas snabbt. Det är avgörande för att rädda liv och minska smittspridning. I vissa delar av landet sker omkring 60 procent av dödsfallen i ebola i hemmen, vilket visar att de sjuka inte söker vård.

– Efter år av konflikter och krig är befolkningens förtroende för myndigheter lågt och det är en stor utmaning. Det spelar ingen roll hur många fina ebolacenter man bygger om folk inte går dit.

Flera utmaningar samtidigt

Dessutom har människor flera andra stora problem, som mässling, malaria och fattigdom, berättar Martina Gustavsson. Många bor i otillgängliga områden där det kan ta två dagar att ta sig till sjukhus och vara farligt på grund av väpnade grupper på vägen.

Även sjukvårdspersonalen riskerar att bli en måltavla i krig. Attacker mot sjukvårdsinrättningar och deras personal har ökat dramatiskt i väpnade konflikter runt om i världen. Angreppen har blivit en del av krigföringen, trots att FN-resolutioner fastslår rätten till skydd. För Martina Gustavsson och hennes kollegor gäller det att följa rekommendationerna på plats.

– Det är så klart läskigt eftersom man aldrig är garanterat skyddad. Samtidigt hjälper det inte att gå runt och vara rädd, utan det är viktigt att spara på sin rädsla för att orka med. Vi behöver också stötta våra lokala kollegor som lever i det hela tiden och är mest utsatta.

Familjen har vant sig

Hemma i Sverige finns familj, vänner och kollegor som också påverkas.

– De kan vara oroliga, men har också vant sig. De vet att det är det här jag vill göra. Mina bröder brukar skoja om att jag har något slags dödslängtan när jag ger mig av för att arbeta med ebola.

För Martina Gustavsson lockar snarare äventyret, chansen att få uppleva något annat än vardagen och förhoppningsvis kunna bidra på något sätt. Att sitta hemma och titta på när det sker hemska saker i världen är inget för henne. Samtidigt är hon noga med att uppdraget ska matcha hennes kompetens, för att inte vara en belastning på plats.

Bär med sig relationerna hem

Folk brukar säga att det är fint att hon gör det hon gör, själv är hon mer krass.

– Inget hänger på om jag åker eller inte. Det är väldigt lite jag kan göra. Men jag har lärt mig väldigt mycket och har jobbat med människor jag kommer att bära med mig för alltid. Jag har fått relationer som jag aldrig kommer att glömma, men som jag också lämnar i sticket när jag åker därifrån.

Att arbeta på ett internationellt uppdrag innebär ofta långa arbetsdagar. När det är dags för vila är sovplatserna ibland enkla, i tält eller baracker.

– Man kan inte vara en person som inte klarar av insekter och råttor. I Sydsudan sov vi i hyddor med grästak. Vi låg under myggnäten och hörde råttorna rusa under taket.

Ris och jordnötssmör

Inte heller när det gäller maten går det att ha några krav som utsänd hjälparbetare.

– Du får äta det som finns. I Kongo var det mest ris och bönor, eller getgryta. Där finns också mycket jordnötter. Kvinnorna malde ett färskt jordnötssmör som vi bredde på ett vitt, nybakt bröd och lade på banan ovanpå. Det var så gott!

Kontrasten till arbetet på Institutionen för global hälsa på Karolinska institutet är stor. I fikarummet finns kaffemaskin med cappuccino, fruktfat och mikrovågsugn att värma matlådan i. På väggen i korridoren hänger bilder på forskarkollegor som disputerat.

Forskar om etisk stress

Martina Gustavsson lade fram sin avhandling 2025. Den handlar om etisk stress bland vårdpersonal vid svåra hälsokriser. Hur hanterar man att bara ha två ampuller morfin när 100 patienter står i kö för operation eller när ens projekt läggs ner då pengarna tar slut utan att gå under själv?

Från början var hon inriktad på svensk personal utomlands, sedan kom pandemin.

– Det gjorde att vi även undersökte hur det var att arbeta i Sverige under covid. På ett sätt kan det vara lättare att arbeta utomlands för att man vet att resurserna är knappa och att man inte kan trolla, men här hemma kan det vara nötande när organisationen inte fungerar.

Ny webbutbildning för vårdpersonal

Just nu arbetar hon med att utveckla en webbutbildning om etisk beredskap för vårdpersonal. Den ska testas som ett pilotprojekt i höst.

Hur tuffa de internationella uppdragen än har varit upplever Martina Gustavsson ändå att det svåraste är att landa hemma igen. Hon kallar det för en transition som brukar ta två till tre veckor och som ofta innefattar en existentiell kris. Senaste uppdraget i Kongo var inget undantag.

– Världen är orättvis och man får det slängt i ansiktet. Sedan kommer man hem och det enda folk pratar om är arga cyklister eller hur man ska klara återgången till jobbet efter semestern.

Relationer är viktigast

Martina Gustavsson är samtidigt angelägen om att inte tjata på andra hur de ska leva sina liv. Att döma någon utifrån hur den agerar tycker hon är trist. Alla gör sina egna val som man får stå för.

Åren utomlands har gett Martina Gustavsson perspektiv på vad som är viktigt i livet på riktigt. Hon har insett hur liten vår verklighet är och att Sverige inte är världens epicentrum.

– Jag har sett vad som gör världen ful och det som gör den finare. Det kokar ner till relationer och att vi tar hand om varandra.