»Det är viktigt att vi inte tystnar«
Personalen på Astrid Lindgrens barnsjukhus har fått vänja sig vid en kritisk medierapportering om misstänkta felbehandlingar. Det har ökat stressen avsevärt, men öppenheten är nödvändig för att brister ska bli synliga.
»Jag har hört kolleger säga att de inte längre gärna berättar var de jobbar. Många tycker att det känns orättvist att nästan varje morgon mötas av nya negativa tidningsrubriker när de vet att deras klinik fungerar bra och de gör ett gott arbete«, berättar Britt-Marie Ygge, vårdutvecklingsansvarig på Astrid Lindgrens barnsjukhus utanför Stockholm.
Efter den intensiva uppmärksamhet som har riktats mot Astrid Lindgrens barnsjukhus känner sig många sjuksköterskor mer påpassade än tidigare. Ett minskat förtroende från barn och föräldrar märks. Det händer till och med att vissa sjuksköterskor blir direkt ifrågasatta av patienter och anhöriga.
– De farhågor och den oro som föräldrar och barn kan uttrycka handlar ofta om att de själva befinner sig i en krisreaktion. Barnsjuksköterskor är vana vid att vara i fokus eftersom vård av barn nästan alltid inbegriper samarbete med barnets familj, säger Britt-Marie Ygge.
Men kritiken bör egentligen riktas mot systemet, inte mot enskilda sjuksköterskor, anser hon. Sjuksköterskorna är mer utsatta som yrkesgrupp än läkarna. De finns där hela tiden och behöver möta föräldrarnas oro och frågor, medan läkarna kommer en kort stund för rond och samtal.
Att ständigt vara granskad innebär en väldig stress. Nu när det fortfarande finns många obesvarade frågor kring åtalet mot barnläkaren och personalen känner sig extra påpassad kan oron för att göra misstag växa, menar Britt-Marie Ygge. Hon får medhåll av sin kollega Lise-Lott Rydström, vårdutvecklare och barnsjuksköterska på sjukhusets hivmottagning.
– Risken finns att personalen lägger locket på och inte kommunicerar kring begångna fel. I värsta fall kan det innebära att rapporteringsbenägenheten minskar. Det vore mycket olyckligt eftersom en öppen attityd, och att man vågar prata om sina misstag, är själva förutsättningen för att säkerhetsarbetet ska fungera. Det är viktigt att vi inte tystnar. Vi måste rapportera. Det är bara det som syns som kan förbättras.
Något som särskilt uppmärksammats i medierna är sjukhusets lex Maria-ärenden, 15 under förra året.
– Det har presenterats som en anmärkningsvärt hög siffra, men vi gör inte riktigt samma bedömning. Siffran visar att det finns områden som snarast måste förbättras, men också att det finns en vilja hos personalen att rapportera avvikelser, säger Lise-Lott Rydström.
Vid en jämförelse med annan barnsjukvård i landet, till exempel Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg, anser de att Astrid Lindgrens barnsjukhus har en lika bra standard på sitt säkerhetsarbete.
– Vi gör strukturerade analyser och uppföljningar av alla lex Maria-ärenden, säger Lise-Lott Rydström, som varit analysledare för flera av händelseanalyserna och som också ansvarar för att skapa team för uppföljningar.
Av de avslutade analyserna från förra året handlar åtta om överdoseringar av läkemedel och en om att läkemedlet administrerats fel. Övriga ärenden
rör bristande rutiner och kommunikationsmissar. Ett kontinuerligt säkerhetsarbete kring läkemedelshanteringen pågår, där läkemedelsgruppen med läkare, apotekare och sjuksköterskor är en viktig del.
– Läkemedelshantering är ett känt riskområde och barn är speciellt känsliga om fel uppstår i det sammanhanget, säger Kirsi Laitinen Kennebäck, inspektör vid Socialstyrelsens tillsynsavdelning Region Öst.
Därför ställer Socialstyrelsen extra höga krav på noggrannhet och medvetenhet om risker inom barnsjukvården, till exempel vid spädning av läkemedel.
Kirsi Laitinen Kennebäck ser inte att det finns några tecken på att det finns fler brister inom barnsjukvården Stockholm, jämfört med andra regioner.
– Att Socialstyrelsen får anmälningar visar på ett ansvarstagande för patientsäkerheten, något som vi uppmuntrar i våra kontakter med sjukvården.
Socialstyrelsen har krävt återrapportering av vidtagna åtgärder i flera fall, men enligt Kirsi Laitinen Kennebäck pågår nu ett aktivt arbete från sjukhusets ledning för att komma till rätta med problemen.
Men personalen har många allvarliga problem att brottas med. De senaste årens gigantiska sparbeting och allt större barnkullar gör att sjukhuset har för få vårdplatser och ständigt tvingas ta emot fler patienter än vad verksamheten är budgeterad för. Många avdelningar är underbemannade, vilket skapar ett högt arbetstempo och en riskabel stressnivå, något som inverkar på många plan, berättar Liza Klacksell, sjuksköterska sedan 12 år på en av sjukhusets kirurgavdelningar.
– Då var vi fler sjuksköterskor i tjänst på varje arbetspass. Det fanns ordentlig tid att planera dagens arbete. Så är det inte längre.
Det höga tempot gör det svårt att få tid att introducera alla nyanställda. De erfarna sjuksköterskorna behöver ofta både hjälpa andra och sköta sitt eget jobb. När tempot är alltför högt händer det att den nyutexaminerade sjuksköterskan drar sig för att be om hjälp, säger Liza Klacksell.
Stressen påverkar även sjuksköterskornas koncentration under medicindelning.
– Vi klarar det bra, men omständigheterna borde vara mycket bättre. Vid läkemedelshantering är det jätteviktigt att få arbeta i lugn och ro. Med dagens arbetssituation finns hela tiden risken att bli avbruten.
LÄSTIPS
Socialstyrelsens rapport från 2008 finns på:
www.socialstyrelsen.se
Sök: Läkemedelshantering inom barnsjukvården i Stockholm