I dag är jag varligare
Natten då ett diskotek sattes i brand i Göteborg, det är natten då yrkesrollen ställdes på sin spets. För journalisten Roger Blomqvist ledde den till större förståelse för vårdpersonalens villkor.
Han hade vaga begrepp om vad som hade hänt när han kom till den kaotiska brandplatsen för att under natten rapportera direkt i Sveriges radios sändningar. Roger Blomqvist frågade en kille från ambulansen var det gick att parkera bilen och fick svaret: »Det vet väl faan inte jag.«
Situationen var kaotisk, han såg poliser jaga några ungdomar som försökte ta sig in i en rykande lokal. Stegar stod lutade mot byggnaden och brandmän syntes lite överallt. Området var avspärrat och på vissa platser fanns det även, som han minns, kravallstaket. Bårar bars in i ambulanserna och en vårdplats hade tillfälligt slagits upp i ett garage. Det var upploppsstämning.
Roger Blomqvist famlade efter personer att intervjua men blev avvisande bemött av en sjuksköterska, och så mycket mer informerad blev han varken av räddningspersonal eller polis.
Han fick luta sig mot vanliga rutiner, eftersom han samtidigt hade ett tryck på sig från redaktionen att leverera material.
– Men det var inte lätt. Mitt under en intervju såg jag döda föras ut på en kärra. Jag hade svårt att prata och ville helst bara därifrån.
Att natten skulle sluta i överfulla sjukhus och 63 döda ungdomar hade han inget begrepp om då. Men tankarna for hit och dit. »Pågår det livräddning? Borde jag ingå i det arbetet eller är alla redan förda till sjukhus?«
– Jag lärde mig att hålla mikrofonen åt sidan och bara lyssna. Jag ville inte störa, för just då var det provocerande att vara journalist. Sedan kunde jag fråga om det var okej att göra en intervju.
Allt var en balansgång. Vilka kunde man egentligen intervjua? Och vilka av ögonvittnena var trovärdiga?
När Roger Blomqvist i dag tänker tillbaka på diskoteksbranden och de möten han först hade med vårdpersonalen inser han att han inte riktigt visste vilken funktion de hade. Sjuksköterskan, som han mötte, och som med sitt kroppsspråk så tydligt visade att han inte skulle få någon intervju med henne eller svar på några frågor, hade i själva verket också medicinskt ledningsansvar.
– Hon var förstås ännu mer pressad, hon måste ha haft en enorm arbetsbelastning. Det har jag inte förstått förrän långt senare.
Då var det bara att respektera att det inte gick att få några svar, även om han tyckte att det kändes konstigt att inte ens kunna få veta det mest basala.
– Men inte nog med att hon hade ett stort ansvar – hon skulle dessutom ta emot massmedierna. Jag kan även se situationen utifrån ambulanskillens situation i dag. Han är mitt upp i en katastrof och en journalist börjar ställa frågor.
Roger Blomqvist har kommit fram till att det hade varit bra om det hade funnits en informatör att ställa frågor till.
– Jag vet inte ens om det finns, kanske tror man inom vården att journalister söker information via telefon eller pressjour. Samtidigt har vi ett legitimt behov av information så att allmänheten så snabbt som möjligt får veta vad som har hänt. Annars skulle många kanske ringa ned sjukhuset i stället.
De här frågorna har han inte funderat på tidigare. I dag har han insikten att man inte kan vara beredd på allt. Och han säger att han nu är varligare på en olycksplats. Han tar några steg tillbaka och sorterar först.
– Men jag minns än den vanmakt jag kände i min yrkesroll, att inte få fram det jag behövde, och jag hoppas att jag aldrig får vara med om en liknande katastrof igen. Jag förstår inte hur krigskorrespondenter är funtade som möter detta hela tiden.
Han kan också känna allt mer att han vill träffa sjuksköterskan som han mötte den där hemska natten för tio år sedan.
– Jag skulle vilja utvärdera händelsen med henne. Prata igenom vad som hände under vårt möte som var under så extrema omständigheter. Berätta att jag inte förstod bättre då, men att jag har fått helt andra perspektiv efteråt.
Han berättar också att han numera är ganska känslig för hur andra journalister beskriver något liknande. Han tycker att det är en större exploatering av tragiska händelser bara för att sälja. Framför allt tycker han att det tillåts värre bilder.
– Yrkesrollen ställs på sin spets. Och varje gång blir det ett slitage på en människa. Ja, man blir påverkad för resten av livet. Själv har jag förutom branden varit med om en hel del under min tid som journalist, både svårare trafikolyckor, kidnappning med skottlossning och eu-kravaller.
Han fick hjälp att bearbeta sina reaktioner på sin arbetsplats efteråt. Det var ett bra stöd, tycker han.
– Jag fick nackspärr och psykosomatiska besvär flera veckor efteråt. Jag mådde dåligt och hade ångestkänslor.
Vilka krav ställs på en journalist i en sådan situation?
– Jag har försökt analysera det och har kommit fram till att det är bra med rutiner och att man ställer sig de basala etiska frågorna.
Roger Blomqvist tror också att den med mer erfarenhet generellt klarar traumatiska händelser bättre. Han är tacksam för att han överlät besluten till redaktionen om vad som skulle sändas. De direktsändningar som han gjorde var endast rapporter. Övrigt bandades.
– Jag hade kanske inte kunnat fatta de rätta besluten just då och därför garderade jag mig.
Däremot sov han bara en timme för att sedan arbeta en full arbetsdag. Det var hans eget val.
– Många frågade om jag verkligen skulle fortsätta arbeta och jag kände att jag var tvungen till det. Jag kunde inte bara gå hemma. Jag ville följa med i händelsens utveckling och försöka förstå vad som hade hänt. Så jag sände i p1 direkt från platsen nästa dag.
Vad har du lärt dig av händelsen?
– Som människa att livet kan vara skört. Som journalist att man inte ska underskatta vad man kan möta – kanske är det något av det värsta. Jag har också fått en betydligt större förståelse för vårdpersonalens arbete än jag hade tidigare.
I dag har Sveriges Radio återkommande utbildningar flera gånger om året om krishantering, krisberedskap och krisorganisation. Roger Blomqvist är en av dem som berättar om hur det är att vara mitt i en katastrof. Men kursen är bara till för ledningen och skyddsombuden, inga övriga journalister eller fotografer får gå på den.