Sjukhus rustar sig mot våld
Utan förvarning slog den påverkade mannen ner en av sjuksköterskorna.?Sedan årsskiftet patrullerar väktare på akuten vid?Vrinnevisjukhuset.?
Mannen lutade sig fram, tittade på henne uppifrån och ner och stannade vid hennes namnskylt. Sedan sade han med betoning på varenda stavelse: ”Jaha du, K a r i n.”?
— Han menade ”jag kommer ihåg dig”. Som ett hot. Men jag faller inte undan, även om man aldrig vänjer sig, säger Karin Wallin, sjuksköterska på Vrinnevisjukhusets akut.?
Sedan årsskiftet har sjukhuset i Norrköping, i likhet med många andra runt om i Sverige, rustat sig med väktare på helgerna när hoten och våldet från patienter och anhöriga brukar vara som värst. Här finns inte många okrossade speglar kvar och pappershållarna ligger risigt till när någon kokar över. Märken vittnar om patienter som har dragit på sig en så kallad Norrköpingsfraktur — drämt knogarna i väggen som sedan personalen får plåstra om. Oftast är det mer subtilt, som mannen ovan som nyligen försökte skrämma sig förbi kön.??
När Karin Wallin utbildade sig för 35 år sedan kunde hon inte drömma om att hot och våld skulle bli en del av hennes vardag. Tio år senare kom verkligheten ikapp, hårt och brutalt. En blandmissbrukare slog ner henne. Nu har hon drivit på för att låsa dörren mellan väntrummet och akutmottagningen, som successivt har förvandlats till ett fort. Vissa tycker att det känns tryggt, andra irriteras över alla passerkort.?
— Jag tycker att det är jättebra. Vi vill jobba med sjukvård, inte gå runt och titta oss över axeln, säger Karin Wallin.?
Hon tror att det är mer alkohol och droger som ligger bakom problemet. Vem som helst kan köpa tabletter på nätet och bli avtrubbad. Förr fanns en särskild mottagning för missbrukare som avlastade, men trots diskussioner finns det inga planer i dag på att starta en ny.?
Dessutom stressar nedskärningarna både personal och patienter som kanske har försökt få tag på primärvården i evigheter och ser akuten som sista utvägen.?
— Tekniken har sprungit ifrån äldre och de som inte behärskar svenska fullt ut. Förr fanns det nummerlappar på vårdcentralen, nu ska man trycka sig fram i telefonen, säger Karin Wallin.??
Väktaren Jocke är en av dem som går runt här på helgerna för att skapa trygghet. Mest handlar det om att visa sig och följa med om någon har ”en obehaglig patient på rum tre”. ?
— Personalen ska inte behöva tänka på annat, det får jag ta, säger han.?Hans väktarkollega Björn Wåhlin har jobbat här i tio år. Förr var det en incident i veckan, nu är det uppskattningsvis mellan fem och tio. Och inget säger att det är värre här än någon annanstans.?
Oftast lyckas han lugna den som har börjat veva med armarna. ?
— Många behöver bara prata av sig. Det kan låta helt absurt, men det kan räcka att fråga om de har katt hemma. Vissa öppnar sig helt och hållet, säger han.
Lyckas det inte ringer han polisen som åker inom 60 sekunder. Ett larm från vården har hög prioritet.??
Det vanligaste bråket uppstår när någon tycker att det går för långsamt och vill träffa doktorn. Nu. Det kan också vara anhöriga som stormar in, därför är det första man möter skyltar med: ”Av säkerhetsskäl är 2 anhöriga per patient välkomna med in på behandlingsrummet.” Sedan följer fler anslag som för tankarna till en ilsken tvättstuga: ”Av säkerhetsskäl hanterar vi inte kontanter på akutkliniken.” ”Dörren är låst”. Och framme vid receptionen: ”Vi accepterar inte oförskämdheter, svordomar, tillmälen, hot eller hot om våld.” Det är också förbjudet att fotografera eftersom mobilkameror är det nya sättet att hota. All personal utbildas i säkerhetstänkande och har trådlösa överfallslarm.??
För några år sedan tvingades Joel Petronio, vårdenhetschef, trycka på sitt. En påverkad man vägrade inse att han inte kunde tas om hand direkt.?
— Han ville slåss och jag råkade komma i korridoren, säger Joel Petronio, som inte tycker att det är tråkigt att sjukhuset barrikaderar sig utan har en pragmatisk syn.?
— Det är nödvändigt, som utvecklingen är.?Han tror att mindre auktoritetstro ligger bakom samtidigt som människor kräver allt mer av samhällets serviceinstanser. Ibland kommer någon direkt från socialtjänsten och tömmer ut sin ryggsäck av frustration i väntrummet.??
Enligt forskare är nedskärningar en av orsakerna till att hot och våld ökar i arbetslivet och i vanliga fall vore det lätt att ställa en sådan som Joel Petronio till svars. Men inom det offentliga är det alltid en annan grupp som frågan landar hos. ?
— Vi för ofta fram säkerheten som argument när vi diskuterar med politikerna, ju färre vi är desto större risker tar man. Det gäller även belastningsskador. Vi får förståelse men inga pengar, säger Joel Petronio.?
Han uppmanar personalen att skriva avvikelser och arbetsskadeanmälningar när något händer och jobbar tillsammans med säkerhetsansvariga för att få upp medvetenheten för problemet. Man ska inte ursäkta den som är våldsam med att ”han är ju sjuk”. ??
Till skillnad från när kollegan Karin Wallin läste till sjuksköterska diskuterade Pernilla Johansson, 24, hot och våld under utbildningen. Men bara på ytan. Hon är inte rädd när hon går till jobbet, däremot medveten om att det kan hända något. Åtminstone en gång i veckan skyndar hon ut ur ett behandlingsrum och ibland behöver hon ringa efter väktaren.?
— Det blir som en del av ens jobb, säger hon.?
Är någon hotfull redan från början brukar hon ha dörren öppen till triagerummet eller se till att inte gå in ensam. ?
— Jag blir väldigt vaksam och tar omvägar runt britsen i korridoren ifall patienten ropar eller vill hoppa på mig.?
Då gäller det att behålla lugnet även om hon blir ”jäkligt arg” inombords. Psykiskt sjuka är lättare att ha överseende med än de som tar ut sin ilska på personalen och kallar dem allt från hora till rasist, trots att de springer som illrar. ?
— Då känns det hopplöst. Jag får ta en massa skit för att jag representerar vården men jag är också människa.?
Det värsta är ändå inte enstaka våldsamheter, utan den vardagliga etiska stressen när patienter ligger på britsar i timmar och mår dåligt. När anhöriga tycker att de ”bara springer fram och tillbaka och inte gör något.”?
— Det är den svåraste biten.?
Pernilla Johansson anmäler inte allt som händer, trots att landstinget säger sig ha nolltolerans. ?
— Jag tar mer här än vad jaggör som privatperson, säger hon.?
Inte minst för att det sällan leder någonvart att skriva avvikelser.?
Efter drygt ett år på akuten har hon redan utvecklat en strategi för att inte bli cynisk. En strategi som inte behövdes när hon jobbade på kirurgavdelning.?
— Jag försöker tänka att de vi träffar inte visar sina bästa sidor här. De är inget tvärsnitt ur befolkningen, annars vore det rätt kört för samhället.
Insatser har hjälpt
Avvikelser på grund av hot och våld på akuten, Vrinnevisjukhuset:
2007: 5
2008: 17
2009: 8
2010: 3 (hittills i år)
2008 började akutkliniken jobba mer med säkerheten, bland annat genom att låsa dörrar.