Stöd mor-barnpar utifrån deras behov

Mörelius med flera. Salivary cortisol and mood and pain profiles during skin-to-skin care for an unselected group of mothers and infants in neonatal intensive care. Pediatrics 2005;116:1105-1113.

Bakgrund: Intensivvård och sjuklighet såväl som separation kan orsaka stress. Stress är ett multifaktoriellt fenomen som kan mätas på flera olika vis. Ett sätt är att mäta stresshormonet kortisol. Kortisol stiger när en individ utsätts för stress. Det är känt att även prematura barn kan svara med ett kortisolpåslag vid smärta men det är inte känt hur reaktionen på stress ser ut vid vanliga omvårdnadsåtgärder. Kängurumetoden används inom neonatalvården för att minska separationen och underlätta interaktionen mellan mamma och barn. Metoden innebär att barnet bärs hud mot hud på mammans bröst och vårdas däremellan som vanligt i kuvös.

SYFTE: Att undersöka hur kängurumetoden påverkar intensivvårdade prematura barn och deras mödrars svar på stress samt att jämföra reaktionen vid första kängurutillfället med ett senare tillfälle.

MATERIAL OCH METOD: Studien är gjord på neonatal-iva vid Universitetssjukhuset i Linköping. 17 mamma-barnpar deltog. Barnen var födda i vecka 25-33 med en födelsevikt från 495 till 2590 gram.

Salivkortisol, hjärtfrekvens och beteende mättes på barnen före (i kuvösen), under (i känguru) och efter (i kuvösen) första och fjärde kängurutillfället. Salivkortisol, sinnesstämning, hjärtfrekvens och självskattad stress mättes på mödrarna före, under och efter första och fjärde tillfället. För att statistiskt beräkna förändringar från baseline (= före känguru) har varje barn respektive mamma jämförts med sig själv och sitt eget utgångsläge.

RESULTAT: Vid första kängurutillfället skattade mammorna signifikant mindre stress och bättre sinnesstämning under känguru jämfört med före känguru, känslor som kvarstod efter hud mot hud-kontakten. Först efter kängurutillfället sjönk salivkortisol och hjärtfrekvens. Före fjärde kängurutillfället skattade mammorna mindre stress jämfört med första gången och salivkortisol och hjärtfrekvens sjönk signifikant redan när barnet låg hud mot hud.

Barnens salivkortisol varierade under känguru; vissa barn steg i kortisol medan andra barn sjönk. Dessa kortisolvariationer kunde inte förklaras av faktorer som till exempel miljö, gestationsålder (graviditetslängd) eller behov av andningshjälp. Hjärtfrekvensen var lägre och barnen sov djupare under känguru jämfört med i kuvösen. Barnen visade inga tecken på oro eller obehag under känguru. Barnets svar på stress skiljde sig inte signifikant mellan första och fjärde kängurutillfället.

SLUTSATS: Det nya med denna studie är att vi har lyckats mäta salivkortisol på prematura barn vid upprepade tillfällen parallellt med beteendeskattning, och att kortisol har mätts på både mamma och barn. Studien styrker tidigare positiva resultat av känguruvård och tillför ett individtänkande. Varje enskilt mamma-barnpar måste bemötas och stöttas utifrån deras förutsättningar och behov. Barnen kan ha höga kortisoltoppar utan att det syns utanpå. Hos mammorna är ibland känslan av stress starkare än den fysiologiska/endokrina reaktionen och vice versa.

KOMMENTAR KERSTIN HEDBERG NYQVIST
Angelägen utvärdering av aktuell vårdmetod

Evalotte Mörelius studie är ett gott föredöme för hur sjuksköterskor kan öka kunskapen inom omvårdnad. Fokus är kängurumetoden (Kangaroo mother care, kmc): en vårdmodell som harmoniskt förenar omvårdnad och medicin. Studien innebar metodutveckling då den för första gången påvisat att kortisol i saliv kan mätas på mycket underburna barn.

Resultatet presenteras mycket åskådligt. kmc-modellen som studerades är den som vanligen tillämpas i industriländer med perioder på 1-2 timmar med hudkontakt. Det hade varit lämpligt att även beskriva who:s rekommendation gällande kmc för alla vårdmiljöer, som innebär: kontinuerlig hudkontakt, exklusiv amning, tidig hemgång, och adekvat uppföljning, en modell som nyligen införts i Sverige.

Validiteten för skalan för sinnesstämning kan diskuteras, då den inte utvecklats för mammor till underburna barn. Smärtskattningsskalorna kan också diskuteras då det är svårt att skilja smärta från stress, och skalan som visade förändringar innefattar kroppsrörelser. Detta påvisar behovet av utveckling av nya metoder, för specifika syften. Utöver ljudnivå, som graderades, kan barnens rörelser även förklaras av position och beröring. Vid kmc ska barnet ha stöd för böjda armar och ben av bärhjälpmedel, till exempel sjal. I det läget är barnet mer stilla.

Slutsatsen att kmc minskar föräldrars stress och lugnar barn har dragits i många studier. Vidare slutsatser var att mamman ska stödjas vid första kängurusittningen och att barnet ska stödjas varje gång. Dessutom kunde nämnas att kmc bör tillämpas enligt who:s riktlinjer och att föräldrar bör vägledas i att snarast vårda sitt barn hudnära, med stöd av personal.

Studien har hög relevans för utvecklingen av vården genom att den ger ytterligare argument för tillämpning i högteknologisk miljö av långvarig hudkontakt förälder/barn inom neonatalvård, det vill säga stöder införandet av den egentliga kmc-modellen, samt för studier av föräldrars och barns respons på denna. Barnens olika respons vid hudkontakt påvisar också betydelsen av att personal och föräldrar är lyhörda för barnets beteende och vad barnet upplever: vad som bidrar till tecken på stabilitet och trivsel, och vad som verkar ha samband med tecken på känslighet när barnet hålls hud mot hud.