Funderat

Det kom ett sms: »Passa på och sov Åsa! Snart säljer jag ungen.«

Raderade, men då kom nästa: »Amningen är värre än förlossningen. Förbered dig på det.«

Höggravid satt jag där med mobilen i handen med tårar som växte i takt med domedagsprofetiorna, alla drivna av behovet att »säga som det är«. Till slut var jag så utsvulten på rosa drömmar att jag efterlyste dem på nätet. Inga svar. Diskussionen »Hur fan kan man tycka det är kul att vara förälder?« fick däremot över 800, sist jag kollade.

Varför har min föräldra­generation bosatt sig i ett mentalt gnällbälte där barn är lika med bekymmer? Det är en sak att prata av sig, en helt annan att utgå från att det blir ett helvete. Som gravid vågade jag knappt nämna ett bio­besök eller en sovmorgon av rädsla för alla uppmaningar om att passa på nu, innan det är för sent. Precis som om jag snart skulle in på kåken – inte bli förälder. Dessutom vill jag se den som lyckas långtidslagra sömn.

Hanne Kjöller undrar varför det aldrig är fult att klaga på sitt spädbarn. Bra fråga. I vilket annat sammanhang är det okej att slentriansåga? »Träffat ny kille? Det tar nog slut snart.« »Köpt nytt hus? Det är säkert mögel under golvet.«

Vi föräldrar delar skulden med en barn- och mödravård som ständigt försöker anpassa sig. En erfaren barnsjuksköterska som jag känner tycker att föräldrainformationen alltid pendlar mellan extremer. Förr skulle mammorna skyddas och blev chockade när amningen krånglade. Nu förutsätts det. I boken »Vänta barn« som mvc delar ut citeras en pappa: »Måla inte upp lyckobilden – den kommer inte!«

Informationsmonopolet är borta och vi dränks i böcker som »Skrik och panik« och nätforum där inget problem är för litet – även om den gravida tjejen som oroade sig över att ha andats in ättika fick ett kärnfullt svar:

»Enda risken är väl en sur bäbis.« Varje tidning med självaktning har en för-äldrakrönikör där ribban inte ligger högre än att berätta hur segt det är att lämna på dagis i november.

I floden av skrämselpropaganda ska mvc och bvc försöka navigera rätt. En viktig men kanske svårare uppgift än någonsin förr, nu när den rent medicinska informationen redan är var mans egendom.

Jag kan bara konstatera att det jobbigaste med vår tvååring var alla som skulle berätta »sanningen«. Aldrig han själv.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida