SLUTA GNÄLLA! Hanne Kjöller sågar mvc och föräldrar som frossar i elände

När hon var sjuksköterska ville ingen lyssna. Nu vill alla höra vad journalisten Hanne Kjöller tycker. Hennes nya bok är en käftsmäll mot gnälliga föräldrar och flummet inom mödravården.

Välkommen in i doften! säger Hanne Kjöller och håller upp dörren. Kralliga killar i 20-årsåldern matar sparkar och slag i takt med att den amerikanske rapparen Lil’ Wayne smattrar fram »Ain’t worried bout shit«.

Bästa träningsmusiken för att lyda tränarens order om att skita i mjölksyran.

Här känner alla Hanne Kjöller – hon är »tja!« och »läget?« med de flesta – men ändå inte. Att hon är vass ledarskribent på Dagens Nyheter, med en bakgrund som sjuksköterska i vården, skriver böcker och debatterar i tv är det få som vet. Eller bryr sig om.

– Det är jättebra. I omklädningsrummet får jag andra inblickar i livet, säger hon.

I höstas kom hennes bok I huvudet på en mamma som främst är ett frontalangrepp mot det hon kallar lidandekulturen bland dagens föräldrar, men som också innehåller förödande kritik mot mödravården.

Föräldrarna först – vår tids skrävlande krigsveteraner som ständigt ska bräcka varandra med litanior om sömnbrist, matvägran och brist på egen tid. Enda skillnaden är att diskussionen har flyttat ut från bardisken till sandlådan. Värst, tycker Hanne Kjöller, är de som har störst anledning att vara nöjda, som är fast förankrade i arbetslivet och kammar hem världens mest generösa föräldrapenning. Sådana som hon själv.

Men till skillnad från de flesta andra fick hon kämpa hårt för att bli förälder. En kamp som tog flera år och många fruktlösa provrörsbefruktningar innan dottern äntligen, äntligen kom.

– Just därför blir varje dag med henne dyrare. Det är min jäkla skyldighet att njuta varenda dag av den här lilla gullruskan, säger Hanne Kjöller.

Fyra försök senare släcktes förhoppningen om ett syskon för gott.

Detta, om något, har grundmurat övertygelsen om att gnället blir en attityd som till slut förpestar tillvaron och att man måste sluta stirra sig blind på det som saknas. Inse att biobesöken ersatts av blöta pussar.

Jag berättar för henne vad som låg och väntade i brevlådan när jag själv kom hem från bb: ett grattisbrev med en komplett förteckning med alla bekymmer ett barn medför uppdelat efter ålder – och ett par öronproppar. Hanne Kjöller skakar sakta på huvudet.

– Varför är det aldrig fult att klaga på sitt spädbarn? Många tycks ha glömt bort vad som är roligt med att ha barn.

Hennes hjältar finns i stället bland de forna kollegerna på Stockholmssjukhusen som inte hade tid med lyxgnäll. Lågbetalda undersköterskor med flera barn och ensamansvar hemma som inte hade tid att gnälla utan gick in och gjorde jobbet.

– En hade barn med en man som satt i fängelse. Hon klagade banne mig inte över något. Jo, på landstinget och dåliga chefer, men inte för att hon inte hann gå på massage, säger Hanne Kjöller.

Budskapet i boken är skenbart enkelt: ta ansvar för ditt eget liv, gör dina val och stå för konsekvenserna. Skyll inte på någon annan.

Lätt sagt, svårare gjort. För två år sedan skrev Hanne Kjöller om sin livslånga kamp mot övervikten som slutade på operationsbänken.

Hur går det ihop?

– Visst, det finns en motsättning där. I grunden tror jag att jag har någon slags missbrukspersonlighet, det är av eller på. Jag vet att jag äter för mycket och av fel orsaker, säger hon.

Thaiboxningen tre kvällar i veckan är inte bara ett sätt att matcha vikten, utan även attityden av allt eller inget. Här tar man ut sig helt.

Hanne Kjöller tycker att vården i mångt och mycket är likadan – hård fast på ett bra sätt. På akuten fanns de barska syrrorna som levde efter devisen att ingen som kan andas själv är sjuk.

– Jag blev så trött på dem som inte hade i väntrummet att göra och på välsmorda människor som försökte tjata sig förbi kön. Aldrig att jag släppte förbi någon framför en åldring som låg och hostade galla, säger Hanne Kjöller.

Däremot riktar hon en rak höger mot mödravården som hon anser är moraliserande, styrd av politiska vindar och bidrar till föräldrarnas eländesskildringar. I kapitlet »Minorna i mödravården« skriver hon så här:

»Mödravården är, till skillnad från annan vård som ska präglas av vetenskap och beprövad erfarenhet, genomsyrad av lull-lull och livmodersmysticism.«

Läsarna uppmanas att syna barnmorskornas argument och göra egna bedömningar.

– En gravid kvinna behandlas som en kronprinsessa som ska föda jorden en arvinge. Inför förlossningen uppmanas hon till exempel gå undan till sin grotta. Skitsnack. Jag tror verkligen inte att det är bättre att sitta hemma, glo på tv och tänka på all skit som kan ske, säger hon.

Själv höll hon på att knäckas av uppmaningarna att försöka amma till varje pris.

Det var mixen av dåliga betyg och tonårsstrul som gjorde att hon 19 år gammal hamnade i vården som städare på Långbro mentalsjukhus.

– Vissa patienter var ju rätt galna men jag tyckte om dem. De var verkligen inga kinkisar utan riktigt sjuka.

Sjuksköterskeutbildningen tog henne ett snäpp närmare drömmen om att bli medicinreporter, uppleva tempot på en tidning, träffa människor och skriva. Och inte minst, bli sedd och göra sin röst hörd, något hon aldrig lyckades med i vården.

Varför gick inte det?

– Därför att det är som att slåss mot hela Sovjet­väldet!

Att börja jobba i vården var en kulturchock för Hanne Kjöller som kommer från ett akademikerhem och är van vid att hälsa, ta i hand. För läkarna var hon inte ens ett förnamn.

Stelbent organisation och en hierarki som gjorde sjuksköterskorna osynliga bidrog också till att hon slutade.

– Jag ogillade att det var så oerhört svårt att förändra något, säger Hanne Kjöller.

På dn tjänar hon dubbelt så mycket som hon gjorde som sjuksköterska och maktförhållandet är omvänt. Nu får hon brev från samma läkare som ber att hon ska lyssna, kanske ta en lunch tillsammans.

– De har ingen aning om att jag är samma person. Klart att det känns som en revansch.

3 jabbar mot Hanne Kjöller:

Lever du som du lär?
– Väldigt mycket. Vi har tydliga regler hemma och både jag och min dotters pappa är så jävla envisa att det är lätt att vara principfast.

Vad gör dig rädd?
– Privat, att förlora människor jag älskar, givetvis. Yrkesmässigt, att inte vara tillräckligt påläst. Generellt känner jag ofta att jag inte förstår den värld vi lever i. Det är minsta motståndets lag som gäller.

Har du ångrat något du skrivit?
– Absolut, många gånger. Både i tonfall och i slutsats. Jag var till exempel raljant mot Magnus Linton och hans bok om veganer. Jag har bett om ursäkt.