Stödet fanns där för Daphne och José

På Xist föräldrautbildning fick José och Daphne hjälp att växa in i föräldrarollen. Men stödet från de egna föräldrarna har också betytt oerhört mycket, både för dem och lilla Antonio.

Antonio är snabb som blixten. Chokladmuffinsen på bordet lockar mycket mer än det kex som mamma och pappa vill att han ska äta. När han föddes för 14 månader sedan var José och Daphne 17 år – och fast beslutna att klara av både kärleksrelationen och att vara föräldrar.

När de började i föräldrautbildningen på Xist upptäckte de att få av de andra föräldrarna fortfarande var ihop. Inte alls konstigt, tycker de. Själva hade de velat prata mer om vad som händer i relationen under graviditeten, och kanske framför allt när barnet är fött, för att vara förberedda. Nu har de lärt sig mycket själva, som att ta itu med svårigheter direkt.

– Vi har blivit bra på att bråka. Vi pratar jättemycket om det.

Även om familjerna inte precis jublade över beskedet att ett litet barn var på väg, har Daphne och José fått mycket stöd, »när chocken gick över«. De har också tagits väl emot på mödravården. Det var med spänd förväntan de gick till Xist första gången. När föräldragruppen träffas delas paren och var och en får berätta för någon de inte känner vem de är.

– Det kändes lite löjligt, men ändå bra – det lättade upp stämningen. Likadant var det med talrundan, då alla som ville säga något gjorde det, och lekarna som ibland kunde kännas barnsliga. Men de funkade, berättar José.

Övningarna hjälpte Daphne och José att börja fundera på hur de ser på olika saker.

– Det är bra att man börjar tänka på och prata om vad man tycker, exempelvis hur man ser på att svärföräldrarna oväntat kommer och hälsar på. Man börjar ifrågasätta sin egen syn och frågar vad den andra tycker.

Det bästa med föräldrautbildningen var nog ändå att ha rutinen att gå dit och träffa andra unga i samma situation och umgås med dem. Det var avkopplande och trevligt.

– I andra situationer kan man känna sig utanför och annorlunda än andra i samma ålder. I skolan är man elev men på Xist är man förälder, pappa. Det gjorde det lättare att komma in i föräldrarollen, att känna sig som en vuxen och ta ansvar, säger José.

Kompisarna har också bidragit till att han har vuxit in i papparollen.

– De kallar mig för pappa – på ett positivt sätt.

Vad har då varit svårast för dem? Ja, allt är egentligen svårt, tycker José. Förlossningen var jättejobbig men fantastisk. »Den bästa dagen i mitt liv«, säger Daphne. Eftersom hon är väldigt rädd för sprutor fick det bli utan smärtlindring.

– Jag tänkte att eftersom alla kvinnor föder barn kan det ju inte vara så svårt. Josés mamma gav mig ett halsband med Jungfru Maria i julklapp och sa att om hon klarade att föda barn i ett stall, så skulle jag också klara det.

Och det gick, men det var hemskt.

– Alla sa att jag hade varit duktig, men det förstår jag inte hur man kan vara. Jag kunde ju inte göra någonting, jag bara låg där och hade fruktansvärt ont, mådde hemskt illa och kräktes ? och stod ut.

Allt gick bra till slut och den lilla familjen åkte hem. Då började nästa pärs. José gick i skolan och bådas föräldrar arbetade, så Daphne var hänvisad till sig själv med Antonio som bara grät och inte ville ta bröstet.

– Jag mådde jättedåligt. Han skrek hela nätterna och jag var deppig. Jag hade tänkt så mycket på hur det skulle bli när han kom, och så blev det inte så. Bara konstigt och jättejobbigt.

På bb hade barnmorskorna sagt att de skulle vänta tre veckor med att ge barnet napp, så Daphne och José försökte hålla ut med ett ständigt gråtande barn. Daphne fick mjölkstockning och Antonio blev allt otåligare då det inte kom någon mjölk alls. På sjukhuset fick hon hjälp med att pumpa ur och gav lite tillägg som komplement. Med mat och napp fick Daphne och José äntligen ett nöjt barn. Och Daphne fick sova. Allt blev mycket bättre. Särskilt som José också kunde vara hemma mer.

Efter en tid försökte Josés mamma skicka i väg dem på bio och promenader ibland för att de skulle få vara tillsammans och göra saker bara de två. Men det tog ett tag innan Daphne insåg att de behövde det och att det var skönt.

– Det är viktigt att inte försumma relationen, att känna att vi fortfarande är pojkvän och flickvän, inte bara mamma och pappa. Antonio är ju också gladare när vi har det bra, konstaterar hon.

Att få studierna att gå ihop har varit och är en kamp för dem båda. José går i gymnasiet, naturvetenskapsprogrammet, inriktning natur och Daphne läser på psykologprogrammet i Uppsala. Att sluta skolan och börja jobba som en del unga föräldrar gör, var inget alternativ för någon av dem.

– Vi jobbar på vår framtid och ger inte upp, säger Daphne.

webb: www.xist.se