Envis, envisare, envisast

Hon är som en terrier som inte släpper taget förrän hon blir bortburen. Det har hon haft stor nytta av i sitt jobb, men även privat. Utan sin envishet hade Mery AlbŨr nog aldrig fått den man som hon så länge drömde om.

När små flickor får frågan vad de ska bli när de blir stora svarar de ofta hårfrisörska eller sjuksköterska. När Mery som ung fick samma fråga svarade hon att hon minsann skulle bli laboratorieassistent. Något annat var inte att tänka på.

Vad en laboratorieassistent egentligen sysslade med hade hon inte en aning om. Det som lockade var att få titta i mikroskop. I skolbiblioteket i Jönköping hade hon råkat öppna en blå bok med titeln Laboratorieteknik. I den fanns några svartvita bilder på personer klädda i vita rockar som med allvarliga miner undersökte någonting med stora mikroskop. I bildtexten stod det att de var laboratorieassistenter. I det ögonblicket visste Mery vad hon skulle bli.

Året var 1960 och Mery hade just börjat första klass. Tolv år senare flyttade hon till Stockholm för att fullfölja sitt beslut.

Efter utbildningen fick hon jobb på mikrobiologen på Södersjukhuset. Hon trivdes bra men irriterade sig över den dåliga kvaliteten på de prover som kom från vårdcentralerna. De låg huller om buller i olika kartonger, plastlådor och annat som fanns till hands. Många gånger läckte substratet ut vilket gjorde det ganska kladdigt att hantera proverna. Tillsammans med en kollega på klinisk kemi konstruerade Mery en grå plastbox med ett ställ för proverna. Lådorna används än i dag på många laboratorier runt om i Sverige.

Över huvud taget tyckte hon att kvaliteten på de mikrobiologiska provtagningarna var alltför dålig ute på vårdcentralerna. Någon borde informera och utbilda personalen i hur de skulle bete sig, tyckte Mery. Gång på gång tjatade hon på sin chef om att de som arbetade ute i primärvården behövde någon som kunde hjälpa dem med de mikrobiologiska proverna.

– I början blev han rätt så irriterad. Men jag gav mig inte, trots att han i bästa välmening påtalade att det skulle gå illa för mig om jag inte slutade att vara så påstridig.

På den tiden var det inte självklart för en laboratorieassistent att bara knacka på hos högste chefen. Men Mery visste att han på tisdagarna brukade spela tennis på sjukhusområdet. Vecka efter vecka väntade hon därför på honom utanför tennisbanan. Till sist gav han med sig.

Hon gick en vårdlärarutbildning och fick sedan en informationstjänst i syfte att stödja primärvårdens personal i deras arbete med mikrobiologisk provhantering.

Mery är känd för att vara fokuserad, målmedveten och drivande i det mesta som hon företar sig.

– Utan Mery är jag inte så säker på att det hade funnits den här typen av tjänster i dag. Förutom att hon är en glad prick brinner hon för sina idéer. Och när hon väl har fått för sig någonting kan hon vara väldigt övertygande, säger Lena Morgan, ombudsman på Vårdförbundet och vice ordförande för ibl, Institutet för biomedicinsk laboratorievetenskap.

En annan som känner Mery väl är Pia Carlsson, biomedicinsk analytiker och instruktör vid mikrobiologen på länssjukhuset Ryhov i Jönköping.

– Hon lämnar ingenting åt slumpen och är väldigt beslutsam. Mery är alltid lika påläst, vilket gör att hon kan argumentera för saker och ting. Därför blir det i regel som hon vill.

Sedan åren på Södersjukhuset har Mery hunnit med en hel del andra jobb. Hon har arbetat som konsult inom mikrobiologi i såväl Saudiarabien som Algeriet och hon har varit kvalitetschef vid ett större livsmedels- och miljölaboratorium i Malmö. Men hon har även provat helt andra yrken, bland annat som idrottsmassör.

– Men det passade definitivt inte mig. Jag fick så många idiotiska och sexistiska kommentarer från somliga män som inte fattade att det var idrottsmassage. Jag var tvungen att klämma i lite extra, säger hon och skrattar.

Sedan sex år arbetar hon som informationsansvarig vid avdelningen för klinisk mikrobiologi och immunologi på Universitetssjukhuset i Lund. En av hennes främsta uppgifter är att föra en dialog med laboratoriets kunder, det vill säga primärvården och andra aktörer inom den öppna vården.

Under den här tiden har hon lagt grunden för ett samarbete med mikrobiologen på universitetssjukhuset Mas i Malmö, vilket bland annat resulterat i att det i dag finns en gemensam remiss för mikrobiologiska prover i hela Region Skåne. Tidigare saknade kunderna i Lund provtagningsanvisningar. Det gör de inte längre. I samarbete med laboratorieläkarna i Malmö håller hon nu på att ta fram gemensamma anvisningar för samtliga kunder i regionen.

Ganska snart efter att Mery hade tillträtt sin tjänst började personalen ute i primärvården fråga henne om det inte fanns ett bättre sätt att transportera proverna på än med de uttjänta lådor som sedan länge användes. Förutom att de inte höll temperaturen under transporterna hände det att de föll sönder, vilket inte bara äventyrade patientsäkerheten utan även utgjorde en risk för transportörerna.

Tillsammans med en kollega på klinisk kemi och farmakologi tog hon initiativet till att ta fram en transportbox som skulle uppfylla alla de preanalytiska krav som ett modernt laboratorium ställer
i dag. Ett annat viktigt krav var att alla typer av prover, från odlingar och blodprodukter till vanliga blodprover, skulle kunna transporteras i en och samma box. Den skulle tåla kyla såväl som värme och den skulle vara så tät att det inte fanns någon risk för läckage. Ett privat företag åtog sig att göra boxen.

Fyra år senare var den färdig. Den används i dag inom så gott som hela Region Skånes öppenvård, men även inom slutenvården. Förutom i Sverige säljs den i fleratalet europeiska länder samt i några asiatiska.

– Det har spekulerats över hur mycket jag själv har tjänat på den och jag har till och med anklagats för jäv, berättar Mery.

Men hon har inte tjänat en krona på konstruktionen, förklarar hon. Innan hon gör någonting liknande igen kommer hon att tänka sig noga för. Några detaljer vill hon inte berätta, frågan är så känslig. Men hon låter oss förstå att hon har utsatts för en hel del avundsjuka och smutskastning.

Kunderna är i alla fall nöjda och hon är väldigt stolt över konstruktionen. Någon liknande box har aldrig förr tillverkats. Men när hon får frågan vad hon är allra mest stolt över i sitt liv då handlar det inte längre om laboratorievärlden.

– Nej, allra bäst mår jag när jag tänker på hur envis jag var med han som sedan blev min man. Jag förälskade mig i honom när jag var i tonåren. Han var inte ett smack intresserad men jag bestämde mig för att om jag någon gång skulle gifta mig så var det med honom.

Som vanligt fick Mery som hon ville, även om det den gången tog henne 15 år att få sin vilja igenom.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida