Sophie Westling, sjuksköterska: Vem ska vårda oss när ingen orkar längre?

Vård ska vara ett yrke att älska, inte ett yrke att slitas ut av. Ska vi vända utvecklingen krävs långsiktiga satsningar - så, är samhället villigt att ge oss som jobbar i vården rimliga arbetsvillkor medan vi fortfarande har chansen? Det frågar sig sjuksköterskan Sophie Westling i en debattartikel.

Att bli sjuksköterska var en dröm.
Jag såg fram emot att arbeta med människor, att göra skillnad, att få vara den som ser, lyssnar och lindrar när livet är som skörast.

Men när jag tog examen mitt i pandemin möttes jag inte av en trygg vårdapparat med rutiner och stöd. I stället klev jag rakt in i en arbetsmiljö präglad av stress, utbrända kollegor och en ständig känsla av otillräcklighet. Restriktionerna begränsade oss, vårdplatserna var för få, och pauser var något man tog om allt annat var gjort – vilket det aldrig var.

Jag var ny i yrket, men fick ingen mjukstart. Jag kämpade för att räcka till, men insåg att det var omöjligt att hålla det tempo som krävdes. Mitt psyke, redan skört, klarade inte pressen. Jag blev sjuk. Jag gick in i väggen.

Och jag var långt ifrån ensam.

Är utbrändhet en del av yrket nu?

Jag bär på en rädsla.

En rädsla för att sjuksköterskeyrket har börjat likställas med att vara konstant slutkörd.
Att arbeta i vården verkar numera innebära att leva i en ständig dragkamp mellan att vilja ge mer och att inte ha något kvar att ge.

Det är som om det förväntas att vi alltid ska känna oss otillräckliga.
Att vi ska acceptera att vi går hem från jobbet med skuldkänslor för att vi inte hann ge den där extra stunden till patienten som behövde någon att prata med.
Att vi ska vänja oss vid att inte ha tid att äta lunch, att hoppa över rasten, att prioritera alla andra men aldrig oss själva.

Och det skrämmer mig.

För att vara empatisk och vilja hjälpa ska inte vara en riskfaktor för utmattning.
Att arbeta i vården ska inte vara en väg in i sjukskrivning.
Det ska vara ett yrke som stärker en – inte bryter ner en.

Men i dag är det många som vittnar om det motsatta.

Sjuksköterskor som lämnar yrket inte för att de saknar passion, utan för att de inte längre har något kvar att ge.
Studenter som hoppar av utbildningen, inte för att de inte vill arbeta i vården, utan för att de ser vad som väntar och undrar om det är värt det.

Och jag förstår dem.

En arbetsmiljö där ingen egentligen orkade, men där alla bet ihop ändå – för vad skulle annars hända med patienterna?

Sjuksköterskor slits ut – och vården blöder personal

Jag var inte ensam i att gå in i väggen.
Jag såg det omkring mig, dag efter dag. Kollegor som tvingades ta dubbla pass för att täcka luckor i schemat. Sjuksköterskor som grät i omklädningsrummet innan de torkade tårarna och gick tillbaka till patienterna. En arbetsmiljö där ingen egentligen orkade, men där alla bet ihop ändå – för vad skulle annars hända med patienterna?

Och mitt i allt detta: en politik som fortsätter att strypa resurser.

Den 6 september 2024 presenterade regeringen sin budget. På pappret lades tre miljarder kronor på sjukvården – men i realiteten drogs sju miljarder bort. Pengar som tillfälligt funnits där, men som nu inte längre behövdes, enligt de som tar besluten.

Det är så här det har sett ut i åratal. Tillfälliga satsningar, kortsiktiga lösningar – men inga långsiktiga förändringar. Resultatet? En vårdapparat som förväntas leverera mer, men med färre sjuksköterskor och mindre resurser.

Jag undrar om någon av dem som fattar dessa beslut någonsin har stått i en sjukhuskorridor en natt när personalen är för få, larmen är för många och patienterna behöver mer än vad som går att ge.

Trygghet handlar också om en fungerande sjukvård

Jag förstår att våldsvågen i Sverige måste hanteras. Det behövs fler poliser, fler resurser till rättsväsendet, fler åtgärder för att människor ska känna sig trygga.

Men jag förstår inte varför det måste ske på sjukvårdens bekostnad.

För är inte trygghet också att veta att vården finns där när du behöver den? Att sjuksköterskorna som tar hand om dig eller din familj inte redan är slutkörda när du läggs in?

Vad är trygghet värd om den bara handlar om att vi ska vara skyddade från hotet på gatan, men inte från risken att stå utan vård den dag vi blir sjuka?

Vem ska ta hand om oss när ingen orkar längre?

Jag älskade tanken på att bli sjuksköterska.
Jag älskar den fortfarande.

Men jag vet inte längre om jag vågar drömma om en framtid där jag kan arbeta utan att offra mig själv på vägen.
Och jag vet att jag inte är ensam.

Färre söker sig till sjuksköterskeutbildningen. Enligt Universitetskanslersämbetet (UKÄ) fullföljer ungefär 74 procent av dem som börjar sin utbildning, vilket betyder att en av fyra studenter aldrig tar examen. Samtidigt rapporterar Vårdfokus att en del nyexaminerade sjuksköterskor lämnar yrket inom de första fem åren, ofta på grund av arbetsmiljön och löneutvecklingen.

Om vi redan nu har svårt att behålla sjuksköterskor, vad händer då i framtiden?
Om vi inte längre orkar – vem ska finnas där för dig när du behöver vård?

Sjukvården är en trygghetsfråga – behandla den så

Sverige har länge haft en högkvalitativ sjukvård, men vi kan inte ta den för given.
För varje sjuksköterska som lämnar, för varje student som hoppar av, för varje nedskuren vårdplats, krymper den trygghet vi en gång hade.

Det här är inte en yrkesgrupp man kan slita ut och sedan ersätta. Det krävs erfarenhet, kunskap och en vilja att stanna kvar. Men den viljan kan inte bygga på enbart engagemang – den måste också bygga på rimliga arbetsvillkor.

Ska vi vända utvecklingen krävs långsiktiga satsningar. Det handlar om löner som speglar ansvaret, arbetsmiljöer som inte bryter ner oss och förutsättningar att faktiskt kunna göra det vi utbildats för.

Det handlar om att vård ska vara ett yrke att älska, inte ett yrke att slitas ut av.

Filosofen Albert Camus skrev: ”Verklig generositet mot framtiden består i att ge allt i nuet.”

Så frågan är: Är vi villiga att ge vården det den behöver – medan vi fortfarande har chansen?

//Sophie Westling, sjuksköterska i Lund

Säg vad du tycker i Vårdfokus!

Lönerna, arbetsmiljön, utbildningen — vad får dig att tända till?

På Vårdfokus Debatt vill vi höra vad du tycker om sådant som rör din jobbvardag. Texter publiceras på vardfokus.se och i tidningen.

• Skriv kort och kärnfullt.
• Redaktionen väljer bland de texter som kommer in — vi kan alltså inte lova att alla publiceras.
• Vi vill att din text inte har publicerats någon annanstans tidigare.
• Skicka med ett foto på dig.
• Mejla texten till debatt@vardfokus.se.