En stor majoritet av kongressombuden sa nej

För låga nivåer och för dåligt stöd för den lokala lönebildningen, ansåg kongressen om medlarnas bud. Nej:et antogs med tre fjärdedelars majoritet och så här berättar några av ombuden om beslutet.

1 april 2008

”Nu är vi beredda på konflikt”

Det var ett klart uppdrag från våra medlemmar att ett nytt avtal åtminstone skulle hamna i närheten av de 1700 kronor Vårdförbundet hade krävt. Som förslaget såg ut kunde vi bara säga nej.

Björn Gustafsson, ordförande i avdelning Västmanland och ombud på kongressen, säger att nivåerna var den viktigaste anledningen till att säga nej till budet.

– Fyra procent första året och sedan sjunkande – det var för dåligt.

Delegationen från Västmanland var heller inte nöjd med att förslaget var ett tillsvidareavtal och att förslaget när det gäller specialistutbildningarna var alldeles för dåligt.

– Med kongressens nej blir det enklare att möta medlemmarna – jag är rädd att vi annars hade förlorat 30-40 procent av dem. Nu är vi beredda på konflikt, det har vi varit ända sedan avtalet sades upp i november. 

”Vi har ’tittat’ färdigt”

Vi skulle ”titta” på olika saker som vi redan har ”tittat” på många gånger. Vi vet redan att nattarbete är skadligt, att det är brist på specialistsjuksköterskor och så vidare. Det var ingen idé att ”titta” en gång till.

Det är ett av skälen till att Elisabeth Flygare, ombud för Västra Götaland, sa nej till budet från medlarna.

– Och de nivåer som föreslogs… I Danmark går de i konflikt för att få 15 procent i stället för 13, här handlade det om ett tillsvidareavtal med 8,5 procent garanterade de första tre åren, sedan sifferlöst. Jag hade kunnat gå hem som förtroendevald i morgon om jag hade medverkat till ett ja till det budet.

Hon vill inte heller arbeta under fredsplikt i tre år – avtalet skulle gälla till den 31 mars 2011.

– Vi söker inte konflikt. Men det här avtalet ger inte den värdeförskjutning som vi vill ha. Därför kunde jag bara säga nej till detta avtal. 

”Vackra texter ger inte mat på bordet”

Texterna var för otydliga och nivåerna för dåliga. Därför röstade jag nej. Jag kunde inte säga ja till detta.

Det säger Kristina Svanberg Ydrefelt, ombud från Stockholm som alltså sa nej till budet.

Hon har följt den lokala avtalsrörelsen i Stockholm de senaste fyra-fem åren och tycker att det har varit väldigt svårt att ha med arbetsgivarna att göra.

– Det som skulle vara en grund har varit ett tak. Det är ju tyvärr så, fina ord på ett papper ger inte mat på bordet.

Hon efterlyser både en bättre ingångslön och en bättre löneutveckling under yrkeskarriären, något som hon inte tycker att hon kan få som det ser ut i dag.

– Vår arbetskraft går på rea. Jag ser att SKL efterlyser ansvar från Vårdförbundets sida. Men jag tycker att arbetsgivarna har ett ansvar att ge oss betalt för det vi gör. 

”Vi litade på styrelsens bedömning” 

Avdelningen i Blekinge sa ja till budet.

– Som en av få avdelningar ställde vi oss bakom förbundsstyrelsens förslag. Själva tanken med avtal mellan två parter är att man ska komma överens och vi har haft duktiga medlare och en klok förbundsstyrelse vars bedömning vi litade på, säger Annika Wåhlin, ordförande i Blekinge.

Avdelningen i Blekinge var inte nöjda med avtalet, men såg möjligheter i det.

– Vi såg att det fanns möjligheter till den värdeförskjutning i den lokala lönebildningen som vi vill ha för våra medlemsgrupper.

Annika Wåhlin är varken ledsen eller besviken över kongressens nej utan ser det som om förbundet nu står inför ett vägskäl: konflikt eller inte konflikt?

– Det finns en oerhörd kraft och energi i organisationen och om det behövs då går vi i konflikt, säger hon. 

”Det här är värt att gå i konflikt för” 

Avdelning Stockholm sa nej till styrelsens förslag att anta medlarnas bud.

– Vi vill ha skrivningar i det centrala avtalet som stödjer det lokala lönearbetet, men vi fick inget sådant stöd. Även om vi har nya texter har vi samma arbetsgivare, säger Ulla Althin, ordförande i Stockholm.

Hon tror på idén om lokal lönebildning, men Stockholms läns landsting har varit en av de sämsta på att praktisera den. Det senaste utfallet i Stockholm ligger på 2,09 procent. Ulla Althin har fullt förtroende för Vårdförbundets styrelse, men budet var så dåligt att det inte gick att acceptera.

– Medlemstrycket är starkt och i och med att vi säger nej till budet så säger vi att det här är värt att gå i konflikt för, säger hon. 

”Hälften var för – hälften emot” 

Avdelningen i Norrbotten var splittrad.

– I Norrbotten var vi inte ense om huruvida vi skulle säga ja eller nej till budet. Hälften var för, hälften var emot, säger Monica Öjemalm, vice ordförande i Norrbotten.

Hur hon själv röstade vill hon inte säga. Den demokratiska processen har ägt rum, kongressen har sagt sitt och nu är det bara att finna sig i det beslut som är fattat.

Det svåraste för ombuden var att acceptera den låga nivån och att skrivningarna om den lokala lönebildningen inte var tillräckligt tydliga.

– Det här är jättesvårt. Det är samma inställning bland medlemmarna i Norrbotten som bland oss kongressombud. Det finns en osäkerhet om vad en konflikt egentligen kan ge. Det har inte gett så mycket tidigare.

Inom landstinget i Norrbotten har de haft en bra lokal löneprocess och ett hyfsat utfall: 3,4 procent förra året och lika mycket i år. I kommunerna ser det lite olika ut.

”Jag kunde inte möta medlemmarna med ett ja”

Jag är besviken, ja, jag känner mig faktiskt sorgsen över att arbetsgivarna inte vill värdera oss bättre.

Det säger Maria Ljung, ombud från Östergötland.

– Förbundet har gjort det bra och medlarna har säkert gjort så gott de har kunnat, men det blev inte tillräckligt bra för att jag skulle kunna möta medlemmarna och berätta att jag hade sagt ja till detta.

Samtidigt säger hon att hon tror på den lokala lönebildningen som idé.

– Så det är inte roligt att behöva säga nej. Men som vi har det i Östergötland är det lite av moment 22 över det hela. Alla på arbetsgivarsidan skyller på varandra, ingen vill ta ansvar för löneprocessen.

Maria Ljung säger att hon egentligen inte är för en konflikt. Men detta avtal måste hon säga nej till.

– Varför ska vi behöva bråka för att medlemmarna ska bli rätt värderade? 

”Så dåligt att vi inte kunde säga ja” 

Avdelning Dalarna sa nej till medlarbudet.

– Vi åkte dit med inställningen att undvika en konflikt, men budet var så dåligt att vi inte kunde säga ja, säger Stefan Larsson, ordförande i Dalarna.

Möjligheter till lokal lönebildning finns inte i det bud som presenterades från medlarna – det var det största problemet med det.

– Styrelsen hade samma vånda som vi, men arbetsgivarparten SKL måste ta ett ansvar för det här. Vi i Dalarna fick visserligen ett bra utfall för 2007, men det var ingen uppvärdering utan en kompensation för tidigare låga utfall.

Han påminner om att Dalarna har 15 kommuner som inte har tagit samma ansvar för löneutvecklingen som landstinget.

Avdelningen i Dalarna har fullt förtroende för förbundsstyrelsen, säger han.

– Anna-Karin Eklund fick en lång och varm applåd från kongressen.

Mer om ämnet

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida