INLEDAREN
Det kommer en tid efter strejken. Kanske är den redan här när du läser detta. Kom då ihåg att tiden efter en konflikt är minst lika viktig som själva strejken.
När detta skrivs är Vårdförbundet på väg att utlösa sin tredje strejkvåg. Konflikten är inne på sin femte vecka. Fortfarande är stödet bland allmänheten kompakt för Vårdförbundets lönekrav. I media fortsätter bevakningen. Bortsett från några direkt antifackliga ledarsidor är även där stödet starkt för lönekraven, även om de politiska ingångarna till lösningar skiljer sig åt.
Arbetsgivarnas motstånd mot konflikten har stärkt medlemmarnas krav. Med allt det strejkbryteri och skyddsarbete som de lokala arbetsgivarna har använt sig av visar man att Vårdförbundets medlemmar är oumbärliga för vården. Den fungerar helt enkelt inte om de yrkesgrupperna saknas.
För många medlemmar har detta också varit en inspiration. Med arbetsgivarnas konsekvensanalyser av strejken har medlemmarna med stolthet kunnat säga att »så här viktiga är vi alltså«.
Konflikten har inte bara samlat förbundet, den har också tydliggjort på alla möjliga sätt att samhället inte klarar vården utan välutbildad och professionell vårdpersonal.
Även om de centrala arbetsgivarna inte har förstått hur viktigt det är för vården att Vårdförbundets medlemmar uppvärderas lönemässigt, så har helt säkert de lokala arbetsgivarna i sin hantering av strejken insett att det måste göras.
Tidigare konflikter har visat att den uppmärksamhet som en konflikt ger, skapar resultat lång tid efteråt. Därför gäller det att utnyttja den effekten fullt ut. Att fortsätta påminna arbetsgivarna om hur oundgängligt medlemmarnas arbete har varit under strejken (så viktigt att arbetsgivarna på många håll varit beredda att bryta mot ingångna avtal om regler för en arbetsmarknadskonflikt). Det är argument som kan användas i det viktiga lokala arbetet för att få upp lönerna.
Det gäller alltså att inte släppa taget utan fortsätta agera för att påverka de lokala arbetsgivarna. Det är där budget och utvecklingsplaner skapas, där finns en lokal opinion och politiker som är måna om att visa för väljarna att man förmår erbjuda en bra vård.
Men det gäller också att hålla ihop och ställa upp. Som insändarskribenten (sidan 38) skriver: »Ni alla soffpotatisar som inte vill visa ert missnöje – vädra inte det, använd hellre energin till att demonstrera – man måste inte skrika eller bära plakat, det räcker med att vi visar att vi är många och starka och att vi vill ha bättre betalt.«
Även om gatudemonstrationerna är över handlar det om att dagligen visa på den egna professionaliteten och att den ska värderas rätt. Det är en kamp som aldrig tar slut.