Låt ditt missnöje bli till engagemang
Kom igen soffpotatisar, det är vi tillsammans i Vårdförbundet som kan förändra lönerna! Det krävs engagemang från alla!
Jag är sjuksköterska sedan 1985 och har ett flertal utbildningar inom mitt yrke (inte vidareutbildningar till specialistsjuksköterska). Jag har varit dum nog att stanna i min specialitet som jag började i 1987, det vill säga i tjugo år. Att stanna kvar och tillhöra de kompetenta lönar sig inte – tro mig. Jag har 25 000 kronor i lön.
Jag har nog alltid varit missnöjd med min lön men alltid trivts med mitt jobb.
I och med strejken tycker jag att det är fantastiskt att det händer något, att vi gör något. För det är ju ändå så att Vårdförbundet är vi som är medlemmar i förbundet. Alla beskyllningar om flathet och hönsgård som Vårdförbundet får av sina medlemmar är enbart ett slag som drabbar dem själva. Det är vi som är flata, ingen annan.
De flesta sjuksköterskor och biomedicinska analytiker är med all rätt missnöjda med sin lön, men vad är det som gör att ingen vill engagera sig? Varför tror alla att någon annan ska kämpa för »min« lön. Jag var på demonstrationen i Stockholm som gick från Dalagatan till landstingshuset – 750 personer och jag lovar att en tredjedel var studenter från KI.
Var var alla missnöjda sjuksköterskor? Ja, en del jobbade och en del kom till landstingshuset direkt efter jobbet, men resten då? Kan inte löneökningen vara värd ett par timmars obehag i snöglopp? Det var i alla fall flera biomedicinska analytiker där, de verkar ha ett starkare engagemang.
Jag tycker att det är uruselt att ett litet fåtal ska behöva slåss för det stora flertalet.
Jag hörde en kollega som sa »men det är ju ingen idé att strejka«. Jag gick innan hon hann förklara varför, då jag inte ville höra de banala orsakerna att facket är så svagt och så vidare… Jag har hört det förut och vill inte höra det igen. Risken med det svaga engagemang som fackets medlemmar visar är att det blir en profetia som blir uppfylld för att sjuksköterskekollektivet är så otroligt lata och oengagerade i lönefrågan.
Nej, ni alla soffpotatisar som inte vill visa ert missnöje – vädra inte det, använd hellre energin till att demonstrera – man måste inte skrika eller bära plakat, det räcker med att vi visar att vi är många och starka och att vi vill ha bättre betalt!
TEXT: – Anneli Sandberg
leg sjuksköterska
Karolinska universitets-sjukhuset i Huddinge