Personligt Marie Holst

Ålder 49 årKarriär sjuksköterska och doktor i medicinsk vetenskapFamilj sambo och tre nästan vuxna flickorGillar att sticka och virka — tänker så bra dåMisslyckades med att ta mc-körkortGör när hon inte jobbar renoverar huset

30 oktober 2008

Efter flera år som doktorand och klinisk lärare för studenter, gick Marie Holst efter disputationen i våras tillbaka till arbetet som sjuksköterska på en kardiologisk vårdavdelning. Det låter bakvänt, disputerade sjuksköterskor lämnar ofta den patientnära vården. Men det nya arbetet ger henne en möjlighet som inte är alla förunnade, och den blev avgörande. Hon kommer också att ansvara för utvecklingen av omvårdnaden på avdelningen, som hör till kardiologiska kliniken på

Universitetssjukhuset Mas i Malmö. Att lägga upp och driva projekt kommer att bli en del av arbetet, och det passar henne. Åren som forskare har lärt henne mycket.

– Det har varit fem fantastiska år. Det märks nu när jag handleder uppsatser på högskolan; jag tror att jag är rätt duktig på det, särskilt på att bena upp och skapa struktur.

Riktigt hur fördelningen mellan utvecklingsarbete och patientarbete ska bli är ännu inte klart, men hon litar på att det löser sig.

– Faran är att man sugs in i alla möjliga projekt, allt är ju så intressant. Jag måste tänka: Kan jag tillföra något och räcker tiden till?

När Marie Holst ska beskriva sig själv blir det med orden envis, nyfiken och modig; egenskaper som hon tycker att en forskare måste ha hyfsat mycket av. Det var nog den nyfikenheten som satte hjulen i rullning, då för fem år sedan. I arbetet med hjärtsviktspatienter brottades hon dagligen med problemet att patienterna var törstiga. Hon undrade varifrån den rådande vätskerestriktionen på högst en och en halv liter vätska per dag kom ifrån och började leta i olika källor – utan att finna någon grund för den. Hon tog upp frågan med alla läkarna. Ingen visste. Men en av dem blev jätteintresserad och tyckte att Marie skulle undersöka saken. Själv erbjöd han sig att vara handledare.

Hans uppmuntran och föräldrarnas mantra som har följt henne sedan hon vara barn: att alltid prova, avgjorde saken. Hon skrev en projektplan, gick till högskolan med den och sina 60 poäng i omvårdnad – och det räckte för att bli antagen som doktorand.

– Jag brukar alltid fråga mej själv vad som är det värsta som kan hända. När jag höll på med avhandlingsarbetet var det värsta att jag inte skulle bli doktor i medicinsk vetenskap. Det är ju fantastiskt att ha lyckats med det, men det hade inte varit någon katastrof om jag inte hade gjort det. Mitt motto är att man måste prova, och går det inte är det ingenting för mig.

För korrespondens:
Marie Holst, sjuksköterska, dr med.vet. Kardiologiska kliniken, Universitetssjukhuset Mas i Malmö. E-post: marie.holst@skane.se

Mer om ämnet

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida