Vid första anfallet trodde Sofia att migränen var en stroke

Sjuksköterskan Sofia Skjelstad arbetade på akutmottagningen i Malmö första gången migränen slog till. Det var början på utbrändhet efter en tid när pressen hade varit hård på jobbet.

Det började sticka i underläppen, känslan spred sig i armen, kroppen kändes tung och en timme senare slog huvudvärken till. En intensiv smärta sjuksköterskan Sofia Skjelstad aldrig upplevt. Som en varm, alldeles för liten metallhjälm, beskriver hon det.

Då – det där första migränanfallet – jobbade hon som vanligt på akutmottagningen i Malmö. Hon var helt oförberedd och trodde att hon fått en stroke.

Sofia Skjelstad var en erfaren, 34-årig, sjuksköterska. Men den senaste tiden hade varit mer pressande än vanligt. Gängkrigen briserade då för tio år sedan, med sina skottskadade, ibland bara dumpade i entrén. Det spred sig en dålig stämning i personalen.

–  Migränen blev första tecknet när jag insjuknade i utmattning. Det gjorde flera andra kollegor också. Migränen har jag fått leva med. Det är som att kroppen installerat migrän som en nödstoppknapp. Jag måste lyssna på den, jag har inget val. Jag kastar mig på tabletterna, måste hem och dra ned rullgardinen, säger hon.

Kollegan förstod att det var migrän

Den där första gången hade hon lagt sig i en vilstol där driftansvarig sjuksköterska kom och tittade till henne. Hon pratade lite om stressen de upplevde och frågade om inte Sofia fått ett migränanfall.

Insikten om att migrän var det enda som satte stopp för henne har kommit i efterskott.

– Jag hade kört på hårt, jag lyssnade varken på de små signalerna eller de stora. Det gör jag numera.

Numera arbetar hon inom hemsjukvården, huvudsakligen dagtid, med enstaka helgpass.

Migränen visar att hon är stressad

I början hade hon migrän oftare. Nu är det någon gång i månaden.

– Migrän är fortfarande en av mina bästa parametrar på hur stressad jag är. Om jag får ett anfall redan två veckor efter det förra måste jag lyssna på vad kroppen berättar. Jag har lärt mig den svåra vägen.

Hon brukar känna innan att ett anfall är på gång, som om något håller på att gå fel.

– Det är en slags domedagskänsla, som kan komma några dagar innan. Då känns allt jobbigt, även att gå ut med hunden. Min man kan reagera på det. Jag vet att jag måste vila, men det går att skjuta upp ibland med medicin och tänka ”i morgon har jag tid att ligga ned”.

Underläppen domnar av

Hon använder de klassiska migränläkemedlen triptaner eller ”gammal hederlig Treo”. Läs i Vårdfokus migräntema om andra, nyare läkemedel, som har revolutionerat migränvården – tack vare en svensk, nu världsberömd, forskare.

Själva anfallen börjar ofta på morgonen av att hon vaknar, stiger upp och halva höger underläppen domnar av. Domningen sprider sig i armen och ringfingret på höger sida. Ett riktigt anfall sprider ut i armen, ringfingret och lillfingret på höger sida. Det sprider sig till höger öga, där förmågan att se långt bort försvinner. Där syns bara myrornas krig.

– Numera vet jag att jag har 45 minuter innan smärtan på vänster sida av huvudet kommer. Hälften av gångerna lyckas jag bryta anfallen med medicin. Annars tickar klockan snabbt att jag måste ta mig hem.

På hennes jobb vet alla vad det innebär om hon säger ”nu tickar klockan”. Då säger kollegorna att hon ska gå hem.

En mjuk ögonmask i siden

Väl hemma drar hon direkt ned rullgardinen i sovrummet och stänger dörren. Hon är väldigt ljuskänslig, men klarar av vardagsljud från dottern och maken.

–  De accepterar hur det är och agerar som om jag inte finns. Utom min ena hund Bellatrix. Hon tror att hon är en vårdhund och vill ligga tätt intill mig. Jag har en ögonmask i siden, som fungerar bra för den är mjuk och trycker ingenstans.

Hon sover sällan och tidsuppfattningen är diffus.

– Jag brukar säga att det tar en arbetsdag innan jag är gående och stående, ungefär åtta timmar. Brukar vara från ett andetag till ett annat. Jag andas in och släpper ut det. Nästan som att hjälmen mjuknar och glider av.

Efter ett migränanfall behöver hon två saker – en kanelbulle och en promenad med hundarna.

– Jag vaknar till liv och känner mig så sugen. Kanske är det sockret. Min man brukar köpa hem bullar om jag har migrän. Sedan tvingar jag mig ut för att andas frisk luft. Det är först jobbigt, men sedan skönt.

Personer med migrän har ofta specifika triggers, och utlöser migrän.

– Jag har två: dels lågintensiv grubbelstress och dels cigarettrök. Det sista har vållat mig mer bekymmer än man tror på jobbet. Jag fick till och med sluta på en arbetsplats inom rättspsykiatrin. Där vara alla ute och rökte på en balkong. Sedan kom de in och satte sig bredvid mig. Det gick bara inte.

Hon tycker att det är logiskt att sjukdomen räknas som neurologisk i dag.

– Om jag redan är stressad och sedan också utsätts för cigarettrök så är det kört. Nervsystemet är väl redan belastat då. När jag är harmonisk tål jag att få en pust i ansiktet.

Dagen efter brukar hon klara av att jobba igen, med en lätt ”dagen efter”-känsla.

– Det är ganska svårt på arbetet. Även om man i teorin har stöd, så känner jag mig till syvende och sist som en belastning. Det är jobbigt att vara den kollegan som måste gå hem. Det blir en ond cirkel att stressa över att få migrän, som leder till migrän. Vi sjuksköterskor är inte lika duktiga på att tillåta oss själva vara sjuka som andra.

Det blir dyrt för henne också. Migrän ger rättighet att slippa avdraget för karensdag. Men Sofia kvalar inte in för Försäkringskassans gräns för antal anfall per år.

I sitt yrkesutövande tycker hon att migränen både är en välsignelse och förbannelse.

– Man känner mycket empati för patienterna när man har en sjukdom med smärta själv. Samtidigt finns jag inte alltid på plats, vilket kan skada patientrelationer.

Just nu är hon inne i en bra period, senaste migränattacken var för tre veckor sedan.

– Jag lever förebyggande numera. Jag tänker aktivt på att göra återhämtande aktiviteter på fritiden. Jag har blivit lite tant, lärt mig sticka och göra långsamma tråkiga saker, som att måla färdiga kit och göra smycken.

För henne är det rogivande när händerna rör sig och hjärnan är fokuserad. Så pyssel planeras in varje vecka.

– Hade någon sagt det för 15 år sedan hade jag skrattat rakt ut. Jag var arketypen för att köra på jättesnabbt. Men hon finns inte längre. Det är nog bra. Jag tror att det är mer hälsosamt.