”Den som inte lidit och gråter har inget att erbjuda i samtidens offentlighet”

Människans är det enda djur som gråter. I sin nya bok undersöker Eric Cullhed, professor i antik grekiska, tårarnas filosofi. "Vi är snara att uttrycka enkelspåriga normer om vem som får gråta när, men beteendets lämplighet beror alltid på sammanhanget", säger han.

Du skriver att det går trender i gråt. Vilken roll har den i vår tid?

– Privat tycks människor alltid ha gråtit på ett liknande sätt. I det offentliga rummet, däremot, befinner vi oss just nu vid ett slags brytpunkt som präglas av polarisering. Å ena sidan hyllas traumat som något värdefullt. Den som inte lidit och gråter över det har inget att erbjuda i till exempel reality-tv.

– Å andra sidan är gråt ett uttryck för ödmjukhet och underlägsenhet. För den som vill visa dominans är det otänkbart att gråta. Det är till exempel svårt att tänka sig att Donald Trump gör något annat än skrattar.

Vittnar om allvar

Du menar att gråt är en form av kommunikation. Berätta!

– Laborativa studier visar att de som gråter egentligen mår lite sämre än de som inte gråter på grund av samma orsak. Det gör det svårt att hävda att gråt primärt är en mekanism för att reglera något i kroppen. Den är kommunikativ och jag landar i att den har tre funktioner: den påverkar andra att bemöta oss med välvilja, den vittnar om att situationen är allvarlig och den uttrycker ett inre tillstånd av maktlöshet.

Livet börjar med gråt. Hur har det påverkat synen på fenomenet?

– Det finns en lång och intressant kulturhistorisk tradition för att förklara det första barnskriket. På många håll i Afrika och Asien ses det som något positivt – att barnet skriker ut sin livskraft. I väst har det uppfattats som en klagovisa över syndafallet – att människan lever ett kort, grymt liv i smärta och arvsynd. Först i mitten av 1500-talet kritiserades det synsättet.

Kan signalera kapitulation

Är det oprofessionellt att gråta som vårdpersonal?

– Det går inte att generalisera. Vi är snara att uttrycka enkelspåriga normer om vem som får gråta när, men beteendets lämplighet beror alltid på sammanhanget. Inom vården förekommer både glädjetårar inför ett gott besked och sorgetårar vid förlust. I en professionell roll kan gråt visa ömhet och förståelse, men också signalera kapitulation i en situation som kräver handling.