Han skriver om barnen som låstes in – är nominerad till Augustpriset
Länge kallades barn med funktionsnedsättning i Sverige för sinnesslöa och tvingades bo på institutioner. I Michael Verdicchios bok får vi träffa några – och deras föräldrar som stod på barrikaderna i den framväxande funkisrörelsen.
Hur fick du idén till boken?
– Det började med ett telefonsamtal från 90-årige Åke Martinsson i Göteborg. Innan jag blev journalist hade jag arbetat som personlig assistent åt hans son Ola i sex år. Ola hade en cp-skada och använde rullstol. Åke hade när han ringde fått veta att han var döende i cancer och undrade om jag ville hålla honom sällskap hemma i köket.
– Åke berättade om hur det var när Ola föddes. Då på 1960-talet uppmanades föräldrar till barn med funktionsnedsättningar att lämna bort dem till institutioner.
Berätta mer.
– Ola och Åke kämpade för att personer med funktionsnedsättningar skulle få leva som andra: växa upp med sin familj, gå i skolan, träffa kompisar, bli kära, flytta hemifrån och bestämma över sina egna liv.
Ungdomar med funktionsnedsättning
– Åke och andra föräldrar organiserade sig i föräldraföreningar – dagens funktionsrättsförbund. Det stora skiftet kom på 70-talet – när de funktionsnedsatta ungdomarna själva ställde sig på barrikaderna.
– Boken berättar om hur vanliga människor reste sig och såg till att institutionerna avvecklades. Och att nya rättigheter som gruppboenden och personlig assistans blev verklighet.
Stretereds anstalt har stor betydelse i boken. Vilka låstes in där?
– Officiellt var det barn som klassats som ”sinnesslöa” och ”efterblivna”, en stämpel som lite vem som helst kunde få. Där fanns barn med Downs syndrom och cp-skador, barn som var blinda eller hörde dåligt. Även barn som bara haft svårt att koncentrera sig i skolan eller som kommit från fattiga familjer med alkoholproblem.
Berätta om något av barnen från boken.
– Den blinde pojken Claes, tre år gammal, fick genomgå ett begåvningstest. Men uppgifterna krävde att man kunde se, som att peka ut färger. Läkaren noterade att resultatet därför var missvisande. Ändå användes det för att placera pojken på Stretered. Där sov barnen i sovsalar och proppades med starka mediciner för att vara tysta och snälla. Ute på gården berättar Claes att man band fast honom vid en stolpe för att han inte skulle rymma.
Systematiska steriliseringar
Uttrycket ”först konfirmation och sedan blindtarmen” användes. Vad hände egentligen?
– Det var sättet man lurade elever på Stretered till sjukhuset för sterilisering. Ungdomar fick höra att de skulle operera blindtarmen, ofta i anslutning till konfirmationen.
– Min granskning visar att steriliseringarna på Stretered pågick systematiskt från 1939 och långt in på 1950-talet, med fall på 1960-talet. Ungdomarna berövades möjligheten att själva få barn – utan att ens få veta vad läkarna gjorde med deras kroppar.
Ser du något i dagens vård och omsorg som riskerar att bli vår tids skamfläck?
– Jag hör från många hur kommunerna skär ner på LSS-insatser. Dessa är livsviktiga för en del av befolkningen – i stället blir de fångar i sina egna hem. En del tvingas sitta hemma med fulla urinblåsor för att de bara får hjälp att gå på toaletten ett visst antal minuter per dag. Efter allt vi redan utsatt denna grupp för genom historien så skulle jag säga att det är vår tids skamfläck.
Sades inte kunna känna smärta
Har du intervjuat några sjuksköterskor?
– Ja, flera och andra i vårdpersonalen. De har både fina minnen av barnen, midsommarfiranden och utflykter, men också berättelser om barn som spändes fast eller medicinerades för att hållas lugna.
– Många var själva med i motståndet. En ung undersköterska vägrade låta en läkare behandla en flicka med Downs syndrom utan bedövning. Läkaren påstod att flickan inte kände smärta.
Nu är du nominerad till Augustpriset. Hur känns det?
– Jag är otroligt glad och hedrad! Att bara släppa min första bok kändes som en milstolpe. Men att bli nominerad till Augustpriset hade jag inte ens kunnat drömma om.