Min vecka i Oslo

Högre lön lockar många att arbeta i Norge, men hur är villkoren? Följ med Anette Niklasson under en vecka i Oslo som hyrsjuksköterska på Rikshospitalet.

Jag drar den vita bussarongen över huvudet och känner adrenalinet rusa till. Det var trots allt en dryg månad sedan jag var här sist. Klockan är snart 22 och månadens arbetsvecka är här. Trots att jag ibland arbetar dubbla skift under en dag känner jag mig inte speciellt sliten. Fem patienter på ett arbetspass, det blir sällan mer än så. Här i grannlandet är det alltid välbemannat och det är vi svenskar som täcker upp där det behövs.

?— Tre mot en! I natt är det vi mot er, skämtar en norsk kollega med visst allvar i rösten.

?Det är inte ovanligt att majoriteten av personalen på ett arbetspass är svensk. Efter rapporten från kvällssjuksköterskan dricker vi kaffe och läser igenom patientjournalerna i Doculive på datorn. Jag samlar ihop mina fem mappar och går en runda för att säga godnatt till patienterna. ?En timme senare drar arbetet i gång på riktigt. Disk ska in i maskinen i köket, patientkläder ska fyllas på och soppåsar tömmas. Vid 02 har patientklockorna tystnat och vi slår oss ner för att äta överblivna fiskrullader och se tv-reprisen av Skavlan.??

Norges största sjukhus, Rikshospitalet, är det mest påkostade jag någonsin sett. Statyer, fontäner och konstverk möter besökaren. Vid en svartlackerad flygel kan man höra någon spela mjuk klassisk musik.?

Här får vikarierna minst ett arbetspass bredvid en erfaren sjuksköterska. Under mina tre år i Norge har jag arbetat på barnavdelningar, postoperativa enheter och vårdhem. Ibland har jag bara fått en kort rundtur på avdelningen före det första arbetspasset för att veta var akututrust­ning och läkemedel finns. På Rikshospitalet har jag aldrig fått de tyngsta patienterna bara för att jag är vikarie. ?

— Riksen är en oas, konstaterar min kollega.

??Undersköterskor är sällsynta. På min avdelning ansvarar jag för hela omvårdnaden av patienten, det ger mig en bra överblick. Jag har koll på blodtryck, om patienten åt sin middag och om han eller hon har varit uppe efter operationen. Min roll liknar undersköterskans. Jag delar visserligen medicin, sätter pvk och dokumenterar. Men ofta går en ansvarig sjuksköterska rond och informerar sedan oss ”på golvet” om förändringar i medicinlistan, nya undersökningar och utskrivningar. ?

Puls, blodtryck, temperatur och vätskebalans antecknas i pappersjournalen i patientens mapp. Här finns även patientens medicinlista som fylls i för hand av läkaren. Jag delar upp morgonmedicin och signerar med AN. Alla vätskor som ges intravenöst ska i patientjournalen kontrollsigneras av en kollega. ?

Även narkotikaklassade läkemedel och antibiotika ska ha två signaturer. Men att dokumentera både i datorn och i patientmappen ger en dålig överblick och det blir många extraturer till läkemedelsrummet under en dag. Att kunna ha dator och medicin på vagnen och signera utdelade mediciner direkt på patientrummet är både säkrare och effektivare. ??

Nattpasset blir lugnt. Klockan kvart i åtta sveper tre biomedicinska analytiker in på avdelningen. Röda, gröna och lila provrör fylls med blod i ett snabbt tempo. Varje morgon kommer personal från biomedicinsk kemi för att ta de blodprover som beställts. Vi sjuksköterskor tar bara akuta prover. ?

Efter en kort rapport är jag efter en tio timmar lång ”vakt” på väg hemåt. Jag skyndar för att hinna få några timmars sömn. Om sju timmar ska jag vara tillbaka för att ta kvällspasset.

?Vi är fyra kvinnor som delar på övervåningen i en 50-talsvilla i norra Oslo, pensionärer, nyblivna mammor och nyexaminerade sjukskö­terskor. Eva från Norrland står och kokar makaroner i det gemensamma köket. Vi delar även toalett, men alla har eget rum med 90-säng och tvättställ. Det känns som att bo hemma igen, men några långa diskussioner vid köksbordet blir det sällan. ?

Veckans arbetspass bokade jag för knappt två veckor sedan. Flygbiljetter och boendereservation, som bemanningsföretaget står för, skickar de via mejlen. ??

Andra svenska sjuksköterskor som pendlat till Norge i flera år förklarar när jag frågar att de först lockades hit på grund av lönen. Men i dag prioriterar jobbpendlarna friheten. Att kunna arbeta en vecka eller två i månaden, om än med några extrapass, är få förunnat. ?

— Men jag saknar fortbildning. Jag hamnar mellan stolarna och får det varken av bemanningsföretaget eller av avdelningen jag jobbar på. Jag är inte en i gänget på riktigt, säger en svensk kollega. ?

Det var tufft att lämna tryggheten på avdelningen hemma i Sverige till en början. Tårarna var inte långt borta när jag gick av mitt första arbetspass i Norge 2009.

?Efter en timmes tågresa till en av Oslos för-orter kom jag fram till äldreboendet där jag skulle ansvara för 20 vårdtagare tillsammans med några undersköterskor en fredagskväll i november.

Att som relativt ny sjuksköterska ensam ställas inför att ha ansvaret för så många var skrämmande. Dessutom förstod jag inte språket. ?

När undersköterskorna bad mig om hjälp med en patient på ”do” (toaletten) förstod jag ingenting. Ord som pute (kudde), teppe (täcke) och kvalm (illamående) använder jag numera flitigt. Jag talar svorsk för att undvika de vanligaste språkfällorna. ?

Patienterna är vana vid svenska sjukskötersk­or. Men visst blir det missförstånd. Som den gången då en nyopererad dam från Nordnorge bad om en rolig söndag i sängen. Men roa henne kunde jag inte, det hon sagt var att hon bara ville ha lugn och ro.

?Jag försökte lyssna lite på en norsk språkkurs, men det är kollegerna och patienterna som har lärt mig hyfsad norska. För många svenska sjuksköterskor är det språket som avskräcker mest, men norskan är det minsta problemet. ?

Snart är min arbetsvecka slut och jag känner att jag nästan vill stanna kvar. Men på väg mot flygbussen småler jag för mig själv när jag tänker på de tre lediga veckorna som ligger framför mig. ?

Mer om ämnet

• Skarpa ögon på norsk arbetsmiljö