Inledaren
»Hur mycket ska man prestera?« frågar signaturen Uppgiven på Vårdfackets debattsidor i det här numret. Frågan har en klar koppling till Vårdförbundets lönepolitiska historia.
Signaturen Uppgiven har en lång lista över hur hon bidragit till verksamhetens utveckling på sin arbetsplats, med effektiviseringar och besparingar som resultat. Ändå har hon inte fått någon utdelning i form av högre lön. Chefen anser att det hon gjort har ingått i hennes ordinarie arbetsuppgifter, och medlemmen frågar sig vad som i så fall behövs för att få ett lönepåslag.
Insändaren uttrycker flera saker. Medlemmen har förstått och är en del i den lönepolitik som växt fram inom Vårdförbundet de senaste tjugo åren. Det har däremot inte arbetsgivaren, trots en gemensam syn i avtalen. Texten uttrycker också en ilska över de senaste årens låga löneökningar.
På Vårdstämman presenterade Vårdförbundet den nya
boken »Från strid till strategi«, en bok som på ett tydligt och lättläst sätt beskriver hur Vårdförbundets lönepolitik utvecklats från 1986 fram till i dag.
När man läser beskrivningen av situationen 1986 är det lätt att se att en insändare som den ovan inte hade varit tänkbar då. Visst fanns frustrationen över felavlöningen hos medlemmarna, men kollektivet satt fast i centralt fördelade lönelyft framtvingade av strejker, lönelyft som snabbt åts upp av kompensationskrav från andra grupper och den höga inflationen. Fasta lönegrader gav inget utrymme för lokala överenskommelser.
»Vi hade inte en färdig strategi 1986«, förklarade tidigare ordföranden Inger Ohlsson, när boken presenterades på Vårdstämman. »Vad vi krasst gjorde vara att öppna löneprocessen för marknadskrafterna.«
Men strategin blev allt tydligare med åren. Den individuella lönesättningen ställde krav på att individerna i kollektivet stärktes, att professionaliseringen ökade med en tätare akademisk koppling, och strävan efter att se sambandet mellan löneutveckling och verksamhetens utveckling blev central.
Allt detta beskrivs i boken och blir en bakgrund till den situation som Vårdförbundets medlemmar i dag befinner sig i lönemässigt. Inger Ohlsson medgav på Vårdstämman att strategin 1986 hade föga stöd hos medlemmarna.
Även där har dock mycket hänt de senaste åren. De flesta inser att verksamhet och lön bör hänga ihop, att det finns ett samband mellan en god kvalitet på vården och en bra löneutveckling.
I alla fall i teorin. För i praktiken är det fortfarande så som insändarskribenten beskriver, att de avtal med arbetsgivarna som slutits inte alltid fungerar på arbetsplatsen.
För arbetsgivarna återstår att bevisa att det finns en vilja att bibehålla och utveckla vårdens kvalitet genom en god löneutveckling för Vårdförbundets medlemmar.