Ryck upp er syrror!
Gå inte i ide i väntan på bättre tider utan slå er ihop, använd er utbildning och starta upp ett effektivt utvecklingsarbete i vården!
Jag är sjuksköterskestudent, färdig nästa år, och har sommarjobbat på en psykiatrisk sluten-vårdsavdelning. Nästan varje gång jag kommer ut i vårdverkligheten slås jag av den ineffektivitet som råder, då slumpen får styra arbetet alldeles för mycket. Jag blir frustrerad samtidigt som jag får en enorm vilja att utveckla, förbättra och hitta ett sätt att använda personalens enorma kapacitet och förmåga!
Jag vill gärna att alla patienter ska ha det bra, tar illa vid mig om det inte är så och vill gärna ordna upp allting själv. Men jag inser att jag då kan köra slut på mig ganska fort utan att egentligen ha förändrat så mycket. Som tur är finns det fler av oss. I min klass till exempel, finns det så mycket kloka människor som alla är ivriga att diskutera, komma med förslag, förbättra och utveckla.
Men vad händer med de här förmågorna sedan, när vi blir färdiga sjuksköterskor? Vad händer med all den kunskap vi får under tre års utbildning (eller ännu mer om vi specialiserar oss)? Är det organisationen som hindrar oss att fortsätta utvecklas och ta vara på våra resurser? Har vi inte fått lära oss tillräckligt bra att samarbeta mot ett gemensamt mål? Är vi för lata för att jobba på jobbet?
Någonstans går det snett. Någonting gör att vi sluter våra öppna sinnen, reducerar mycket av det vi lärt oss till ett dåligt samvete och sakta lunkar med strömmen samtidigt som vi gömmer oss i de konkreta och praktiska uppgifterna.
En del av oss försöker att behålla vår medmänsklighet och tänker på att patienter är riktiga människor, inte så olika oss själva. De patienter som möter oss kanske får ett lite mer positivt intryck av vården än många andra. De kanske faktiskt slipper att känna sig kränkta och övergivna. Det sjuka är att det är slumpen som avgör hur det ska bli.
Det är slumpen som avgör om ankomsten till den psykiatriska avdelningen gör att du ser ett litet ljus i den mörka tunneln eller om den i stället gör att du känner dig kränkt och får ännu starkare destruktiva tankar. Det beror helt på vem du råkar träffa och vid vilket tillfälle.
Hur kan det vara så 2007? Styr upp arbetet för tusan! Diskutera i arbetsgruppen hur ni ska bemöta patienter (sluta inte med sådant när ni slutar skolan), dela upp ansvaret, utvärdera, dokumentera, tydliggör målen ni jobbar för och samarbeta med patienterna – de är människor precis som ni själva.
Låt det inte bara bli som det blir utan planera i förväg, kanske genom att diskutera tänkbara fall eller problem ni stött på, kanske genom att engagera er i ett rollspel där ni själva är patienten. Ta hand om och stötta varandra, uppmuntra nya idéer.
Ni som är chefer kan göra mycket! Ni ska inte vara rädda för att blanda er i och strukturera personalens arbete, men ni behöver komma ut i verkligheten för att få personalen med er, ni behöver delta i vårdarbetet på samma sätt som vi gör, åtminstone någon dag i veckan.
Jag skulle vilja uppmana all vårdpersonal att jobba för ett bättre samarbete, att ställa krav på chefen och, framför allt, att aldrig sluta diskutera. Nej, sluta aldrig diskutera, och fnys aldrig åt omvårdnad (sjuksköterskornas egna vetenskapliga ämne) eller kalla det ett flummigt ämne som bara handlar om självklarheter.
Det är sant att mycket inom omvårdnaden känns självklart (etik, bemötande), men det finns oändligt många slående exempel på att dessa så självklara saker glöms bort totalt för att man slutar lyfta fram och diskutera dem.
Så snälla ni, utveckla lagkänslan, ta vara på era resurser och samarbeta för en nöjdare personalstyrka och nöjdare kunder – för det är ju det patienterna är.
– Student vid GU