»TÄNK VILKEN SAMLAD SMÄRTA«

Socialstyrelsens nya representant i who är en övertygad feminist som brinner för patientsäkerheten och är stolt över att vara sjuksköterska.

Nyligen utnämndes Lena Sahlqvist till Socialstyrelsens chief nurse och ska representera myndigheten i Världshälsoorganisationen, who. Det innebär att hon ska driva omvårdnadsfrågor och upprätta nätverk både nationellt och internationellt. Fick hon som ville så skulle det talas patientsäkerhet och omvårdnad mest hela tiden. Och bland betydligt fler än dem som diskuterar frågorna i dag.

Varför hon fick jobbet som chief nurse tycker hon att jag ska fråga hennes chefer om, men pressad på saken säger hon att det kanske är för att hon är bra på att bygga nätverk och på att få saker och ting att hända.

Lena Sahlqvist är en trevlig prick som helt verkar sakna neuroser. Vaknar mitt i natten gör hon knappast aldrig. Vaknar hon i förtid så gör hon det vid halv sex och då beror det nästan alltid på att hon har för mycket att göra. Det löser hon genom att skriva ned sina tankar på en lapp. Sedan somnar hon om.

Kanske borde hon vara lite mer oroad och ägna lite mer tid åt att tänka efter före, tillstår hon. Som när hon och sonen körde bil genom usa och befann sig på smala, slingriga vägar i Klippiga bergen. Där, med en djup ravin på ena sidan och en stor långtradare på den andra, kom Lena Sahlqvist på att hon har höjdskräck. Men det var inte mycket att göra åt saken, så hon körde vidare.

När hon fick frågan om hon ville bli chief nurse tänkte hon däremot noga igenom saken.

– Jag undrade till exempel vad det skulle innebära att jag inte är disputerad, men kom fram till att det viktigaste är att jag kan ta till mig forskning och sprida resultaten. Det är oerhört vik-tigt att vårdvetenskapen får avtryck i praxis.
Lena Sahlqvist har varit med om att bygga upp ett kliniskt kunskapscentrum på Karolinska institutet i Stockholm och vill ha fler mötesplatser för forskning och praktik. Det finns alldeles för få möjligheter för sjuksköterskor att kombinera forskning och klinisk verksamhet, tycker hon. Och alldeles för lite tid att hålla sig ajour med aktuell forskning.

– Den möjligheten måste byggas in i organisationen. Varken vi själva eller arbetsgivaren ser det som en tillräckligt viktig del i yrkesutövningen. Ändå är det nödvändigt att vara uppdaterad för att kunna göra ett bra omvårdnadsarbete.

Hon är stolt över att vara sjuksköterska. Ser det som ett svårt jobb som kräver både stort faktakunnande och förmåga att använda intuition och känsla.
Själv har hon haft kontakt med sin omvårdande sida sedan barnsben då hon började hålla sin tvillingbror under uppsikt. När hon som 18-åring kom in på sjuksköterskeskola i Borås var hon uppfylld av tanken på att resa till tredje världen och göra en insats. En pojkvän kom dock emellan och det fick bli Stockholm i stället.

Första arbetsplatsen var en psykogeriatrisk klinik och första chocken var att se hur patienterna spolades rena liggande i sina sängar. Hon tog en dust med »biffiga förste skötare« och var nog lagom populär, men klarade sig på att hon såg ut som 15 och trots allt verkade ganska harmlös.

Med bilden av denna rättskaffens unga sjuksköterska kvar på näthinnan får hon mig nästan att hoppa till när hon prompt slår fast att hon alltid har varit feminist. Inte ens vår jämställdhetsminister vågar tillstå något sådant dessa dagar. Just därför, säger Lena Sahlqvist.

– Jag hatar när ord kidnappas.

Orden får inte erövras av fel sida och att ordet feminist har fått något ljusskyggt över sig tycker hon är lika illa som att inte våga vifta med svenska flaggan av rädsla för att bli kallad rasist. Feminism handlar för henne om mänskliga rättigheter och som hon ser det är jämställdhet lika viktigt för hennes dotter som för hennes två söner.

När det gäller jämställdheten i vården finns en del kvar att göra, tycker hon.

– I dag är det alldeles för lätt att kvinnor slår i glastaket, medan männen placeras i en glashiss som tar dem uppåt. Och ingen är mer förvånad än de själva.

Sedan februari förra året har Lena Sahlqvist varit samordnare för patientsäkerhetsfrågor på Socialstyrelsen. »Jättespännande«, säger hon om uppdraget. Hon tog det för att hon ville visa att det går att arbeta praktiskt med frågorna.

– Tänk vilken samlad smärta det ligger hos alla som har gjort fel. Det är först nu som man har börjat prata om det.

Hon vill underlätta för sjuksköterskor att göra ett så bra jobb som möjligt och anser att det bästa sättet är att försöka undanröja säkerhetsriskerna i vården. Målet är att utveckla säkerhetstänkanden så att det är naturligt med en genomgång av risker varje morgon. Det görs på många håll, men borde göras på fler.

– Det är vårdgivarens ansvar att organisera för säkerhet. Det behöver faktiskt inte ta så mycket tid, säger Lena Sahlqvist.

Alla ute i sjukvården inser vikten av ett system där man lär sig av misstagen i stället för att utse syndabockar.

– För att folk ska våga anmäla händelser så måste vi ha ett ickestraffande system. Det måste byggas upp säkerhetsbarriärer så att riskerna identifieras innan någon blir skadad.

Socialstyrelsen har en stor pedagogisk uppgift i att förklara fördelarna med det, även för patienterna. Det handlar inte om att personal ska klara sig undan ansvar utan om att täppa till luckor i systemen som gör det möjligt för riskindivider att klara utbildningen och dessutom anställas i vården.

Lena Sahlqvist kallar vården en högriskbransch och för henne blev det en aha-upplevelse när hon insåg att det med relativt enkla åtgärder går att undvika att människor far illa. Metodiska genomgångar av rutiner kan leda till att medicin­förråd organiseras om och till att läkemedels­bolagen tvingas se över sina förpackningar.
Vårdskador kostar mycket – både i lidande och i pengar.

– Om vi överför resultat från internationella studier på hur många patienter som dör av att misstag begås i vården får vi i Sverige en siffra på 4 000 varje år. Dessutom skadas minst 40 000 patienter varje år. Gissningsvis innebär varje sådan skada att vårdtiden förlängs med sex dygn.

Vårdrelaterade infektioner, fallskador och brister i läkemedelshanteringen beräknas stå för två procent av vårdens kostnader.

– Om vi får bort det så har vi otroliga summor att arbeta med, säger Lena Sahlqvist.