Sandra Laxmana, specialistsjuksköterska: Nattpasset då jag förstod att autonomi är en verklig gåva

Autonomi höjer inte bara sjuksköterskeyrket - det lyfter själva sjuksköterskan. I en gästkrönika berättar Sandra Laxmana, specialistsjuksköterska inom intensivvård, om hur olika detta värderas i olika länders vårdsystem - och om ett nattpass på jobbet med meningsfulla möten som gav henne nya insikter.

Jag arbetar som specialistsjuksköterska på thoraxintensivvårdsavdelningen på Akademiska sjukhuset, Uppsala. Nyligen tog jag hand om en svårt sjuk patient under fyra arbetspass i rad – det sista ett nattpass.

Den natten, som under alla pass, arbetade jag tätt tillsammans med en usk. Men just den här natten skiljde sig från andra. Jag hade förmånen att arbeta med någon som var drivande, noggrann och djupt pålitlig. Hon tog ansvar och skötte sina uppgifter självständigt, samtidigt som vi höll en öppen och ständig kommunikation.

Patienten vi skötte var svårt sjuk och beroende av flera livsuppehållande maskiner – respirator, ECMO och kontinuerlig dialys (CRRT). Jag började mitt pass med en noggrann patientbedömning, och kontrollerade alla inställningar och värden på all utrustning. Jag skrev ner allt jag ville ta upp med jourhavande narkosläkare.

Det är lätt att tappa bort patienten i sängen, mitt bland alla monitorer, maskiner, apparater, slangar, kablar och pipande larm. Då och då påminde vi oss själva om att det ligger en människa där.

Min undersköterskekollega hade också synpunkter, och tillsammans hade vi en lista med punkter att ta upp vid ronden med narkosjouren. Samtidigt fortsatte vi att pyssla om patienten enligt alla våra vanliga rutiner för våra intensivvårdspatienter.

Det är lätt att tappa bort patienten i sängen, mitt bland alla monitorer, maskiner, apparater, slangar, kablar och pipande larm. Då och då påminde vi oss själva om att det ligger en människa där – och vi är här för hen.

Jag utbildade mig till sjuksköterska i Malaysia och arbetade där i ett decennium, följt av ytterligare tio år i Saudiarabien. I Malaysia finns det nästan ingen autonomi inom sjuksköterskeyrket. Vi följde strikta rutiner. Läkarna kom, gav order och sjuksköterskorna lydde.

Diskussioner var sällsynta. Sjuksköterskor där ges inte förtroendet att ta egna initiativ – inte ens att ge paracetamol – än mindre att justera inotropa läkemedel eller sätta in högflödesbehandling.

Det är inte ett system som lyfter sjuksköterskeyrket som profession. Det är inte redo att välkomna kritiskt tänkande, reflektion eller ifrågasättande. Och kanske mest nedslående av allt – det finns inget utrymme för lärande.

Med autonomi kommer en stillsam stolthet i det man gör – för det man gör spelar roll, ens omdöme räknas, och man är betrodd att göra skillnad.

Jag förstod aldrig vad verklig autonomi innebar förrän jag började arbeta som iva-sjuksköterska i Sverige. Men nu kan jag säga att autonomi är en verklig gåva. Autonomi väcker initiativförmåga, fördjupar ansvarskänslan och motiverar till att ge sitt bästa.

Det får en att vilja vara vaksam, lösa problem innan de växer och att sträcka sig lite högre, lite längre. Med autonomi kommer en stillsam stolthet i det man gör – för det man gör spelar roll, ens omdöme räknas, och man är betrodd att göra skillnad.

Här i Sverige arbetar jag med narkosläkare som tar sig tid att förklara – även mitt under ett stressigt arbetspass. De har inte mindre att göra – men de tar sig tiden. Det finns ingen skuldkultur. Misstag straffas inte – de hanteras med öppenhet. Om något behöver ändras, justerar man rutinerna. Vissa misstag ses bara för vad de är: mänskliga faktorer. När arbetsmiljön känns trygg vågar man lyfta potentiella fel – eller faktiska misstag – utan rädsla för skuld eller bestraffning.

Den här samarbetskulturen främjar kunskap, skärper vår analysförmåga och höjer moralen. Och i slutändan är det patienten som gynnas mest.

Den här natten, förutom att jag kände att jag hade kontroll över situationen med min patient, fanns det något annat jag uppskattade. Allteftersom timmarna gick dök det upp ett antal frågeställningar och jag ringde narkosjouren upprepade gånger.

Varje gång svarade narkosläkaren med tålamod och utan minsta spår av irritation. Så hade det inte varit i Malaysia, där jag troligen hade blivit  tillrättavisad – eller till och med utskälld – för att ha ringt för många gånger.

Vid ett tillfälle under natten lyckades narkosjouren och jag ta en snabb matpaus tillsammans. Han var svensk men hade rest mycket. När vi pratade, berättade jag hur svårt det har varit för mig att skapa djupa relationer i Sverige – särskilt utanför jobbet – på grund av språkbarriären.

För första gången under mina 11 år i Sverige kände jag mig verkligen förstådd – för någon satte ord på det jag känt, eftersom de själva hade upplevt samma sak. De beskrev något som jag så länge försökt förstå inom mig själv.

Han nickade och sa att han förstod precis vad jag menade. När han arbetar utomlands känner han ofta att människor inte ser honom för den han verkligen är, eftersom de subtila nyanserna, humorn och det rika uttryckssättet är så starkt kopplat till ens modersmål och inte alltid går att översätta. Utlänningar kämpar ofta med att uttrycka hela sitt jag på ett språk som inte är deras eget, och han kände väl igen den känslan.

Det ögonblicket träffade mig djupt. För första gången under mina 11 år i Sverige kände jag mig verkligen förstådd – för någon satte ord på det jag känt, eftersom de själva hade upplevt samma sak. De beskrev något som jag så länge försökt förstå inom mig själv. Det gav en stillsam känsla av lättnad – som om en osynlig tyngd jag inte ens visste att jag burit på plötsligt hade lyfts.

Den enkla konversationen stannade kvar hos mig. Den påminde mig om vikten av att lyssna på de som är tysta – inte för att de inte har något att säga, utan för att språket håller dem tillbaka. Om vi bara ger utrymme, kan det komma något djupt och värdefullt. Det visade mig kraften i öppenhet, empati och att verkligen låta människor bli sedda. När vi gör det, förändras allt.

När passet närmade sig sitt slut tackade jag min usk för hennes insats, och narkosjouren gav mig en fistbump. Patienten visade också tecken på förbättring och var hemodynamiskt stabilare än när vi började. Det kändes som ett fint avslut på ett meningsfullt nattpass.

Men det verkliga avslutet kom lite senare. Efter att ha lämnat rapport till dagpersonalen, kontrollerat pumparna och önskat mina kollegor en fin arbetsdag, började jag gå ut från avdelningen. Och då slog det mig – en varm, strålande känsla av stolthet, tillfredsställelse och glädje. Eufori, till och med.

Jag tror att det var känslan av att ha gjort något meningsfullt tillsammans med ett team som brydde sig, på en plats där jag blir respekterad, och i en roll där jag får vara hela mig själv och använda hela min kompetens.

I stunder som dessa förstår jag vad autonomi verkligen betyder för en sjuksköterska. Det handlar inte bara om att fatta beslut – det handlar om att respektera sitt eget professionella omdöme och känna att det spelar roll. Det är skillnaden mellan att fungera och att blomstra.

Autonomi gör det möjligt för oss att kliva in i vår fulla potential, att äga vår kompetens och känna ett djupt syfte i den vård vi ger. Det höjer inte bara sjuksköterskeyrket – det lyfter själva sjuksköterskan. Och när det händer, då lyfter alla: teamet, arbetsplatsen och viktigast av allt – patienten.

//Sandra Laxmana, specialistsjuksköterska inom intensivvård

Säg vad du tycker i Vårdfokus!

Lönerna, arbetstiden, vårdplatsbristen — vad får dig att tända till? Vilka är de viktigaste frågorna för dig?

På Vårdfokus Debatt vill vi höra vad du har att säga om allt som rör din jobbvardag. Vi kommer att publicera texter här på vårdfokus.se och i tidningen.

Tänk på att:

• Skriv kort och kärnfullt.
• Vi kommer att välja bland de texter som kommer in — vi kan alltså inte lova att alla publiceras.
• Vi vill att din text inte har publicerats någon annanstans tidigare.
• Skicka gärna med ett foto på dig.
• Mejla texten till debatt@vardfokus.se.