Linus Törneberg, specialistsjuksköterska: Därför dras jag till ambulansen – det bästa jobbet
Frihet och variation lockar till att arbeta i ambulans och gör det till det bästa jobbet man kan ha. Det är underbart att kunna fokusera på personen jag är hos utan att ha sju andra patienter som väntar. Då kan jag göra det där lilla extra, skriver Linus Törneberg, specialistsjuksköterska, i en läsarkrönika.
”Att vara ambulansförare är lätt men att köra ambulans är desto svårare.”
Tror många kollegor som jobbar prehospitalt nu satte regionkaffet i halsen när de läste ovanstående rad. Ofta får vi höra att “ambulansförarna är här nu!” när vi kliver in med all möjlig tänkbar utrustning för att göra bedömningar och kunna behandla en mängd olika tillstånd. Ambulansförare har inte funnits inom ambulanssjukvården sedan 80-talet.
Kanske är det den snabba utvecklingen inom ambulanssjukvården som gör att vi fortfarande benämns ambulansförare och får höra “tack för skjutsen!” när vi kommer till sjukhus. Kanske är det en okunskap i vad vi faktiskt kan göra i ambulansen. Ambulansen utgör mer än bara ett transportmedel i dag.
I dag är ambulanssjukvård en komplex uppgift med stora variationer. Det är också tjusningen.
Variationen är tjusningen
1978 kom första kravet på utbildning inom ambulansen och då bestod utbildningen av en sju veckor lång grundkurs i sjukvård. På 80-talet kom en påbyggnadsutbildning för undersköterskor på 20 veckor för att bli ambulanssjukvårdare. 1999 beslutades att det skulle finnas minst en legitimerad sjuksköterska i varje ambulans.
1997 hölls den första specialistssjuksköterskeutbildningen med inriktning mot ambulanssjukvård på Högskolan i Borås. Jämför denna nya företeelse med anestesin där Horace Wells, anestesins fader, introducerade eter på 1840-talet.
Att kunna sätta mitt fokus till personen jag är hos utan att ha sju andra patienter som väntar som jag ansvarar för är underbart. Då kan jag göra det där lilla extra.
I dag är ambulanssjukvård en komplex uppgift med stora variationer. Det är också tjusningen. Att i ena stunden ligga i ett dike och försöka sätta en PVK för att i nästa stund sitta och dricka kaffe med en person som förlorat sin mångåriga partner. Att i ena stunden vårda en brännskadad intuberad medvetslös patient till att i nästa stund ordna med en plats på geriatriken till en äldre person med ohållbar hemsituation.
En stor eloge till alla som jobbar prehospitalt!
Det är tempoväxlingarna, den varierade vardagen och friheten som drar mig till ambulansen och som gör att det är, enligt mig, det bästa jobbet!
Att kunna sätta mitt fokus till personen jag är hos utan att ha sju andra patienter som väntar som jag ansvarar för är underbart. Då kan jag göra det där lilla extra.
Vi kan ta fram moppen och torka golvet hos patienten som har en suturkrävande sårskada och där blodet annars kommer torka in i parketten och bli omöjligt att få bort. En stor eloge till alla sjuksköterskor, specialistsjuksköterskor, ambulanssjukvårdare och läkare som jobbar prehospitalt och gör det där extra för våra patienter!
Att ringa ambulans för 50 år sedan innebar att patienten förflyttades men inte mycket mer än så. Att ringa ambulans idag är som att ringa en intensivvårdsgrupp på sjukhuset. Vi kan göra mycket på plats och under transport. Ambulanssjukvården fortsätter utvecklas och det är en spännande resa att vara med i!
//Linus Törneberg, specialistsjuksköterska med inriktning ambulanssjukvård
Källor: Kight, K. & Andersson, B. (2023). Ambulanssjukvårdens utveckling: Från att transportera patienter till akuten till att erbjuda avancerad och nära vård i ett komplext vårdsystem. Sveriges Kommuner och Regioner. Mistry, L. N. et al. (2024). Horace Wells: A Pioneer in Modern Anesthesia and Pain-Free Medical Practices. Cureus.)