Från Pajala till Nato: Jägaren som blev chefsjuksköterska i försvaret

Chef för en hel regions akutsjukvård, 1177 och på Socialstyrelsen under pandemin. Efter en karriär i turbofart har Robert Ylipää landat som svenska försvarets chefsjuksköterska. ”Det krävs att sjukvården fungerar i fred och även utifrån att det skulle bli krig”, säger han.

Ögonen under baskerns kant plirar uppmärksamt. Han utrycker sig ibland på ett svårbegripligt försvarsspråk, men tar i nästa sekund om det hela med lättare ord.

Här står en sjuksköterska som jobbar högt uppsatt i försvaret. Samtidigt en lapplandsjägare, som tagit sig långt genom att kunna vården. ”En gång jägare alltid jägare”, som han säger.

På kontorsuniformen sitter ett sjukvårdsmärke på kragen. Den röda färgen markerar att han har legitimation. Att baskern är mörkblå förklarar för den insatte att har en tjänst vid Försvarets högkvarter.

– Jag har förhållandevis få märken. När man ser Sveriges ÖB, överstebefälhavare, och överstar är det guldigt värre. Man blir nästan bländad, säger Robert Ylipää och ler.

Han är sektionschef på Generalläkaravdelningen där sjuksköterskor, läkare, tandläkare och veterinärer leder Sveriges försvarsmedicin strategiskt.

I svenska försvaret och Nato

Sedan förra året är Robert Ylipää också Försvarsmaktens chefsjuksköterska då rollen infördes efter Natomedlemskapet. Titeln är vanlig internationellt och även Sverige har en civil motsvarighet sedan tidigare på Socialstyrelsen.

– Rollen är väl etablerad i Natos 32 länder. Vårt uppdrag är att prata ihop oss så att vi använder samma språk om sjukvården. I gemensamma insatser är det viktigt att vi förstår varandra, i beredskapsövningar eller om skarpt läge skulle uppstå. Ett enkelt exempel är att kalla en peang för peang oavsett land den kommer ifrån, säger Robert Ylipää.

600 svenska soldater till Lettland

I själva verket är det betydligt större frågor om sjukvård i fred och krig som de enas kring. Han representerar svenska Försvarsmakten i berörda Natoforum. Just nu arbetar han med den ökade Natonärvaron i baltländerna, där svenskt försvars nya gräns ligger mot Ryssland. Som ett steg anländer runt 600 svenska soldater, inklusive sjukvårdspersonal, till Lettland i år.

Jag frågar vad som krävs av svensk sjukvård nu när vi gått med i Nato. Det låter som om vi fortfarande håller oss på ytterkanten, och han rättar vänligt. Nyansskillnaden har betydelse:

– Vi är Nato. Det krävs att sjukvården fungerar i fred och även utifrån att det skulle bli krig. Jag har varit involverad i att ta fram ett planeringsantagande så att regionerna har något att planera utifrån i händelse av krig. Det har gjorts i samarbete mellan Försvarsmakten och Socialstyrelsen.

Specialistsjuksköterskor arbetar deltid i Försvarsmakten

Alla vägar leder tillbaka till regionerna och kommunerna. Det är deras sjuksköterskor som skulle bemanna försvarets sjukvård vid en attack. Speciellt de specialistsjuksköterskor som redan idag arbetar deltid i försvaret med runt fyra till åtta veckor per år, men till vardags arbetar på operations- eller intensivvårdsavdelningar på akutsjukhus.

– De sjuksköterskor som ingår i livräddande militär akutsjukvård vid angrepp måste vara kliniskt verksamma för att ha rätt kompetens. Majoriteten av Försvarsmaktens heltidsanställda sjuksköterskor arbetar med hälsovård för anställda och värnpliktiga, säger han.

Antalet sjuksköterskor som är knutna till svenskt försvar talar han inte öppet om av säkerhetsskäl. Men inom hälsovården rör det sig om några hundra.

Försvaret har idag två fältsjukhus. Under det första pandemikaoset rullade konvojer med ett av dem genom Sverige för att packas upp i Stockholm. Många minns det med tacksamhet, då när huvudstadens intensivvård gick på knä.

Fältsjukhusen består av tält, sängar och utrustning, samt ledning och soldater, vissa med basal sjukvårdsutbildning. Men operationsteam behöver tas från akutsjukhusen, även från andra regioner.

Kalla kriget blev ljummet

Totalförsvaret skrotades i mångt och mycket när kalla kriget blev ljummet. Nu med ett hotat säkerhetsläge och Nato-medlemskap rustas det upp. Även militära sjukvården kommer att få växtvärk kommande år, vilket märks i avgörande politiska dokument som försvarsberedningen och totalförsvarsbeslutet.

Som att fältsjukhusen ska bli tre. Det kräver bemanning med legitimerad personal.

Robert Ylipää verkar inte ligga sömnlös över hur militären ska få tillgång till sjukvårdspersonal i akuta lägen. Han känner tillit till att regionerna kommer klara att skala upp, till viss del med statligt tillskjutna pengar.

– Men det krävs att regionerna gör det attraktivt att arbeta i de legitimerade sjukvårdsyrkena, så att personalen stannar kvar. Det är en fråga jag är engagerad i, säger han.

Så pass mycket att han kontaktade Vårdförbundet för att få sparring i hur Försvarsmakten kan vara en bra arbetsgivare och locka fler sjuksköterskor. Han blev snabbt uttagen till förbundets utbildning i personcentrerat ledarskap.

Som försvarets chefsjuksköterska deltar han i grupper som analyserar och bereder politiska förslag. Just nu har Försvarsmakten och Socialstyrelsen flera regeringsuppdrag med syfte att stärka robustheten i regionernas sjukvård.

Självförtroende fick han med sig från uppväxten i Pajala. Men han tänker att det mest utvecklades under tiden som lapplandsjägare i Kiruna. Jägarna tränas för att självständigt agera och klara livhanken bakom fiendens linjer.

– Där började jag ta på mig svåra uppdrag. Men jag trodde aldrig att jag skulle ha den här rollen idag. Jag har inte haft någon plan på att vara chef. Jag bara kastar mig in och visst, jag vågar ta ansvar. 

Siktet var ställt på att blir officer

En klok människa sa att den som är trygg och säker i sitt yrke naturligt kommer att börja leda. Det känns som Robert Ylipää i ett nötskal.

Men då i början, när han siktade på en yrkesbana som officer, lades regementet i Kiruna snopet nog ned.

– Jag tänkte om och utbildade mig till sjuksköterska. Med facit i hand inser jag att det blev väldigt bra. Umeå kändes som en storstad när jag först kom dit för att studera. Hemma hade vi varken rödljus eller rondeller, säger han.

Nyexaminerade sjuksköterskan Robert Ylipää hoppade efter ett år på kardiologen på specialistutbildningen till operationssjuksköterska. Strax därefter åkte han på militäruppdrag i Afghanistan. Hemma väntade frun med första barnet. Han beskriver att det tog tid att smälta upplevelsen: ”man var på helspänn hela tiden”.

Senast han var på utlandstjänst var 2015 i Kiev för att utbilda instruktörer i ukrainska försvaret i stridssjukvård. De var märkta av kriget vid fronten i Donbass och Krim redan då.

– Det var ett uppvaknande. Surrealistiskt nog så var allt som vanligt i Kiev. Ukraina var ganska likt Sverige och jag reflekterade över att det här kan faktiskt hända i Sverige. Något jag tror alla förstår idag.

Chef för akutsjukvården i Västerbotten

Innan dess hade han delat sin tid mellan regionen och Försvarsmakten. Första chefsjobbet var som avdelningschef på 1177 i Västerbotten. Med sparkrav på flera miljoner kronor kavlade han upp ärmarna.

– Jag började med att fråga samtalsoperatörerna vad de själva tyckte var rimlig arbetsbelastning. Sedan jobbade vi så och varvade med mer tid för utbildning.

Siffrorna blev gröna, sjuktalen lägre och tillgängligheten bäst i Sverige. Efter den bragden lyftes han in som verksamhetschef för akutsjukvården i Västerbotten. Där lärde han sig att allt kan hända. Och gör det. Han och läkarkollegan utgjorde ett prestigelöst par som på morgnarna luttrat frågade varandra: ”Lever du?”.

Frågan är om det var att gå ur askan i elden när han mitt i brinnande pandemi blev han tillfrågad att hoppa in som sektionschef på Socialstyrelsen i fyra veckor – och blev kvar 1,5 år. Karriären verkar ha gått i turbo för killen från Pajala som började som lapplandsjägare inspirerad av farfar, toppad med en smått unik sjuksköterskebana.