Jonatan Westin: Dags att lägga straffansvaret för vårdmissar där det hör hemma
Den friande domen i fallet med de förväxlade blodpåsarna blev en lättnad för sjuksköterskorna. Men rättegången visar hur lätt juridiken går vilse i sjukvårdens gråzoner, trots att lagstiftarna i 30 år försökt komma bort från syndabockstänkande, skriver Jonatan Westin, reporter på Vårdfokus.
Torsdagens rättegång i Norrtälje tingsrätt fick ett oväntat och abrupt slut. Två sjuksköterskor stod åtalade för vållande till annans död då de under pressade förhållanden råkade ge fel blod till en svårt sjuk patient, som senare avled. Den rättsläkare som kallats för att vittna fick förhinder, och den ersättare som kallades in gjorde en annan bedömning av dödsorsaken än sin företrädare. På stående fot drog åklagaren tillbaka åtalet.
Det är häpnadsväckande. En åklagare får bara väcka åtal om en fällande dom är att vänta. Men inom sjukvården rör sig patienter ofta mellan liv och död. Det är svårt att skilja effekterna av en felhandling från effekterna av den underliggande sjukdomen. I det här fallet fanns det mycket riktigt en stor medicinsk osäkerhet. Då är det rimligt att rådfråga flera experter innan ett åtal väcks. Nu skedde det i stället, genom en slump, under pågående förhandling. Det kan knappast kallas rättssäkert.
Om alla fall skulle granskas med samma måttstock skulle det snabbt bli fullt på de anklagades bänk, och allt tommare i sjukhuskorridorerna.
Apropå rättsosäkerhet, det tycks mest vara slumpen som avgör om ett vårdmisstag ska komma att polisanmälas och hamna i en rättssal. Varje år drabbas nämligen cirka 100 000 personer av någon form av vårdskada. Om alla fall skulle granskas med samma måttstock skulle det snabbt bli fullt på de anklagades bänk, och allt tommare i sjukhuskorridorerna.
Men problemen går djupare än så.
Lagstiftningen inom vårdområdet har ändrats många gånger de senaste decennierna. Redan 1993 fick Socialstyrelsen (som då var tillsynsmyndighet innan Ivo bildades) ett uppdrag att fokusera mindre på individen och mer på systemfelen, det förebyggande patientsäkerhetsarbetet och det medicinska ledningsansvaret. Så har det rullat på sedan dess, 2011 togs erinran och varning bort.
Kruxet är att de skyldigheter vårdgivarna har, att arbeta förebyggande och att ge rätt förutsättningar för en säker vård, inte motsvaras av några legala rättigheter hos patienterna. Med andra ord, om en patient inte får en adekvat vård kan den inte ta frågan till domstol. Det enda som kan hända är att vårdgivaren kritiseras eller får betala ett vitesbelopp för att inte ha följt lagen.
Den enda riktiga möjligheten att rättsligt pröva en patientskada är via det medicinska yrkesansvaret, som infördes 1994. Det innebär att vårdpersonal ansvarar för sina handlingar i alla lägen. I propositionen påminde lagstiftarna om att man förvisso riktat in sig mer på systemfelen men att detta inte fick ”uppfattas som att kraven på den enskilde yrkesutövaren och hans ansvar för sitt handlande skulle ha minskat”.
När vårdpersonal ställs inför rätta brukar debattörerna delas in i två läger. De ena sidan menar att vårdpersonal borde vara fredade eftersom det finns ett internt system där Ivo ska slå ner på systemfelen och HSAN beslutar om prövotid eller indragen legitimation för den enskilde som handlat fel.
När de som har makt och resurser att påverka vården personligen kan hållas skyldiga blir det nog mer fart på patientsäkerhetsarbetet.
Den andra sidan menar att lagen gäller lika för alla. Och visst är det så. Självklart ska någon som medvetet skadar eller dödar en patient straffas för det, likaså de som tar medvetna risker eller agerar nonchalant.
Men de vårdfall som oftast hamnar i rätten är vållandebrott, det handlar om någon som agerat oaktsamt. Inte sällan ett misstag under pressande förhållanden. Vi vet att arbetsmiljön blir allt mer ansträngd i vården, samtidigt som många vårdgivare ignorerar avvikelserapporter.
Här borde lagstiftande politiker kunna kopiera en del av arbetsmiljölagen. Enligt den har arbetsgivarna en skyldighet att jobba förebyggande och systematiskt och att vidta alla nödvändiga åtgärder för att personalen inte ska skadas. De chefer som slarvar kan bli personligen skyldiga för att ha vållat en anställds skada eller dödsfall.
Det är bristen på rutiner och systematiskt säkerhetsarbete som gör att de till synes små misstagen kan få förödande konsekvenser. Vid en straffrättslig prövning av ett patientfall borde man börja högst upp i hierarkin, för att se om och på vilket sätt man låtit systemet vara farligt. När de som har makt och resurser att påverka vården personligen kan hållas skyldiga blir det nog mer fart på patientsäkerhetsarbetet.