De räddar röntgen i Katrineholm

Marina, Strahinja och Ana från Serbien, David från Spanien, Mahdieh från Iran och Lazaros från Grekland – alla är de röntgensjuksköterskor som valt att flytta till Sverige och arbeta på Kullbergska sjukhuset.

Det är Ana Cosics första dag på jobbet. Hon ser helt lugn ut, men inombords bubblar känslorna.

− Jag är jättetrött, men min första dag har varit bra. Jag är… vad heter det på svenska…excited?

Att prata svenska är fortfarande en utmaning, men hon vill absolut inte bli intervjuad på engelska.

− Jag vill plugga och prata svenska varje dag, säger hon bestämt.

Ana Cosic lockades hit av Marina Radovanovic som hon var kollega med i Belgrad. Marina kom till radiologen i Katrineholm för fyra år sedan tillsammans med sin man Strahinja. Allt började med att hennes kusin, som arbetar som radiolog i Eskilstuna, berättade att det var brist på röntgensjuksköterskor i Sverige.

− Först verkade det väldigt komplicerat att flytta hit och jobba, men det var inte så svårt. Arbetsgivaren fixade bostad och alla papper och vi har känt oss så välkomna, alla är väldigt snälla och hjälpsamma, berättar Marina.

Svårt rekrytera tillräckligt många röntgensjuksköterskor

Eftersom Serbien inte är med i EU tar processen lite längre tid, ungefär ett år, för att bli godkänd i teoretiska och praktiska kunskapsprov, språk och praktik. Men under den tiden kunde de jobba på radiologen med arbetsuppgifter som inte kräver legitimation.

Det har alltid varit svårt att rekrytera tillräckligt många röntgensjuksköterskor till Katrineholm, berättar vårdenhetschefen Ingela Egestål Brithén, som själv har jobbat på radiologiska kliniken i 26 år, varav sju år som chef. Trots de lyckade rekryteringarna utomlands saknas fortfarande fem röntgensjuksköterskor.

I dag arbetar sex röntgensjuksköterskor som rekryterats utomlands här på Kullbergska och ett tiotal vid Mälarsjukhuset i Eskilstuna. De har kommit via rekryteringsföretag och annonsering från länder både inom och utanför EU. De har mellan två och 15 års erfarenhet från hemlandet och Ingela Egestål Brithén tycker att det har gått snabbt för dem att komma in i arbetet. Samtliga hade läst svenska till en viss nivå redan i hemlandet.

− Men jag måste ge en stor eloge till mina medarbetare. Samtidigt som de tar hand om patienter ska de förklara och visa för de nya, det tar både kraft och tid. Men vinsten är att de får nya kollegor.

Några kulturkrockar har hon inte sett, snarare tvärtom.

− Här snackar vi mångfald! Och det är en fördel även för våra patienter att vi har personal som kan olika språk.

Språket en utmaning

Lazaros Dimitriadis är från Grekland, men arbetade som röntgensjuksköterska på Cypern innan han kom till Sverige för ett år sedan. Han tycker att språket har varit det svåraste, men att det blir bättre hela tiden. I Sörmland anordnar regionen svenskundervisning en dag per vecka för de som rekryterats från andra länder. Men i övrigt tycker Lazaros att det har gått bra att komma in i jobbet.

En skillnad mot Grekland och Cypern är att Lazaros har betydligt bättre betalt i Sverige. I Grekland skulle han kanske behöva ha två jobb för att kunna försörja sig. En annan skillnad är vädret.

− Ja, det är ju inte så mycket sommar i Sverige. Jag pratade med några gamla kollegor på Cypern, men de var inte lockade att komma hit på grund av det kalla vädret!