Depressionssjuksköterskor gav tryggare patienter

Läkaren pratade i racerfart. Sonia hängde inte med. Hon var utbränd och deprimerad och måste ta allt i sin takt. Hon blev skrämd och undvek en ny tid. Sedan ringde en sjuksköterska från vårdcentralen upp som lyssnade lugnt.

Länge arbetade Sonia som personlig assistent, arbetet var tungt men samtidigt givande. Sedan dog hennes pappa och hon for fram och tillbaka över landet för att reda ut dödsboet. En ledig dag mitt i livsstressen blev personen hon assisterade akut sämre. Hon ställde upp och följde med till sjukhuset för att ingen annan kollega fanns tillgänglig. Väl där stod livet på spel och hon kom inte loss förrän efter ett och ett halvt dygn. Då hade något pressats sönder inom henne.

Sonia berättar långsamt, hon behöver pauser, tänka och leta efter orden. Det var en mörk, diffus period med utbrändhet och depression, som hon försökt lägga bakom sig. Att möta kärleken, jobbträna och få rätt antidepressiva läkemedel har vänt på färgkartan i livet, hon mår bättre och njuter av solen i skogen på sina promenader.

Tät kontakt per telefon

En avgörande person på vägen tillbaka var Helena Forselius, depressionssjuksköterska på Vårdcentralen Britsarvet-Grycksbo i Falun. Eller egentligen är hennes mer korrekta titel vårdsamordnare inom psykisk hälsa. De har haft tät kontakt per telefon och Helena lyssnar och finns där.

– Jag har känt en ro i mig sedan hon kom in i mitt liv. Jag har sluppit prata med alla läkare som varit stressade. Jag har mitt sätt, det har bara inte fungerat. Men Helena tar det lugnt och så kan jag ringa när jag vill. Jag vet inte var jag skulle ha varit i dag utan henne, säger Sonia.

Helena Forselius förstår att läkarna har bråttom ibland, de är under ständig press. Rollen som depressionssjuksköterska infördes 2018 på grund av den ökande strömmen patienter med psykisk ohälsa i Dalarna. Liksom i landet i stort handlade det främst om depression, ångest och stress, men självmordssiffrorna var också höga. Läkarna hann inte följa upp patienternas mående och effekterna av läkemedelsbehandling, och omhändertagandet skilde sig mellan vårdcentralerna.

Psykiatern Henric Jansson förstod att de behövde hitta nya sätt i primärvården att ta sig an patienter med de psykiska folksjukdomarna, vilka är 30 procent av de sökande till vårdcentralerna. Hans ögon hamnade på sjuksköterskorna som hade kompetensen, både den medicinska och för bemötandet.

– Det finns specialistsjuksköterskor för diabetes, kol och hypertoni på vårdcentralerna. Jag tänkte att vi behöver liknande för de vanligaste formerna av psykisk ohälsa, som är depression, ångest och stress, säger han.

Han hittade den amerikanska modellen collaborative care, ungefär samarbetsvård. Basen är just en sjuksköterska som arbetar som samordnare inom psykisk ohälsa, kallad case manager.

Efter ett pilotprojekt storsatsade regionen. I dag har 27 av 30 vårdcentraler i Dalarna depressionssjuksköterskor. Resultat: trygga patienter som upplever att de har någon att vända sig till. Allmänläkarna tycker att deras arbetssituation och vårdkvaliteten har förbättrats.

Teamet kring patienten består också av allmänläkaren, samtalsterapeut och när det behövs även tillgång per telefon till psykiater i specialistvården. Efter fem år är patienten Sonia i gott sällskap med 5 400 andra dalkullor och masar som fått hjälp av depressionssjuksköterskorna.

Helena Forselius är psykiatrisjuksköterska och har förutom sitt kliniska sjuksköterskejobb tagit över projektledarrollen.

– Patienterna får en närhet till vård och mår väldigt bra utav det. De kan alltid ringa oss, men även om den vetskapen finns så är det få som faktiskt ringer, säger hon.

Flera av depressionssjuksköterskorna är liksom hon erfarna psykiatrisjuksköterskor, som Zaara Allanson, vårdsamordnare på Vårdcentralen Ludvika-Grängesberg och Vårdcentralen Sunnansjö och Maria Hallsjö Ekberg, vårdsamordnare på Vårdcentralen  Norslund-Svärdsjö. Men det är inte ett krav att vara specialistsjuksköterska. Vårdsamordnarna får utbildning inom psykiatri, farmakologi och motiverande samtal. Sedan delar de erfarenheter och stöttar varandra i mentorsgrupper.

– Jag vill ge patienterna hopp. Många patienter känner hopplöshet inför sig själva, sitt liv och att någonsin må bättre när de kommer. De orkar ingenting och känner sig värdelösa, vilket är en vanlig del av en depression. Men vi har erfarenheten att se patient efter patient tillfriskna. Plötsligt orkar de en kort promenad eller laga varm mat en kväll, säger Zaara Allanson.

Märker på rösten när det vänt

Zaara och Maria berättar hur de hör på rösten när det vänt, och ser på kroppsspråket. Ibland har patienterna inte märkt av det själva, men det finns en ny energi, om än så liten i början.

– Vi träffar många med psykisk ohälsa och bygger därför upp stor kompetens. Patienterna känner att ”den här människan vet vad hon pratar om”. Likadant med läkarna, när man jobbat i flera år har de tillit till våra bedömningar.

De arbetar även med personer med ständig ångest och oro, som kallas för ångestsyndrom, GAD, eller tvångssyndrom, paniksyndrom och social ångest. Patienter med ångestdiagnoser får liknande behandling som patienter med depression.

– Det är svårt att leva och vara rädd för allt, och alltid vara beredd på katastrofer. I början av behandlingen är våra patienter ofta fast i den tanken och känslan, säger Maria Hallsjö Ekberg.

Helena Forselius fyller i:

– Eller att inte komma ut genom dörren för att du måste vända och tvätta händerna igen, tvångsmässigt. Men även för dem vill vi stå för hoppet och säga: ”Det här ska vi hjälpa dig med, det kommer bli bättre.”

Tufft med biverkningar i början

En av deras viktiga arbetsuppgifter är att ringa upp och stämma av hur effekten blivit av ett insatt antidepressivt läkemedel. Den första tiden kan vara tuff med biverkningar och patienten vill bara kasta tabletterna i soptunnan.

– Då förklarar vi att det oftast snart vänder. De flesta biverkningar går över eller blir lindrigare. Men en del behöver byta läkemedel. De kan ha det riktigt kämpigt, bli sjöblöta av svett eller få kraftiga diarréer. Men det är ovanligare.

De tre sjuksköterskorna vill poängtera att det är inget flum med deras arbetssätt. De följer ett standardiserat vårdförlopp och skriver en personcentrerad vårdplan. Patienten och de olika yrkesgrupperna kan följa hur långt de kommit. Vid varje besök eller telefonsamtal fyller patienten i skattningsskalor, som blir ett mer objektivt, evidensbaserat sätt att uppmärksamma förbättring eller försämring.

Alla tre valde psykiatrin som inriktning direkt när de examinerades som sjuksköterskor, och gick  vidare till specialistutbildning.

– Jag visste att jag mest vill prata med människor och använda mig själv som verktyg. Psykiska sjukdomar är intressantare än somatiska, tycker jag. Men utmanande, vi får inte glömma att vi också arbetar med dödliga sjukdomar, säger Maria Hallsjö Ekberg allvarligt.

En dryg miljon tar antidepressiva

Läkemedelsstatistik visar att drygt en miljon svenskar tar antidepressiva tabletter. En omdebatterad fråga just nu är de svårigheter vissa upplever när de prövar att sluta.

– Vi kan erbjuda stöd till patienterna genom telefonuppföljning vid utsättning av dessa läkemedel, säger Zaara Allanson.

Visst kan det kännas tungt stundtals, när de inte kan släppa en patient i tankarna. Men efter många år inom specialistpsykiatrin, för ännu allvarligare sjuka, är de noga med egen återhämtning. Lite småprat och skratt på fikarasten, eller att ringa varandra och fråga om råd släpper på trycket.

Trion depressionssjuksköterskor säger att de inte kunde ha ett bättre jobb.

– Vi håller det vi lovat. Vi har inga väntetider. De får en bekräftelse på att någon i vården bryr sig. Våra patienter blir nästan alltid friskare. Jag är stolt över att kunna ge sådan behandling och sådant bemötande, säger Zaara Allanson.