Dödligt lojal

Flitig, noggrann och lojal anställdes sjuksköterskan Anna Katschenka på Spiegelgrund, nazisternas uppfostringsanstalt, för att vårda barn — trodde hon.? Här kan du läsa ett utdrag ur Steve Sem-Sandbergs bok De utvalda.
Två liv. Från och med detta ögonblick är det som om hon lever två liv. När hon är tillsammans med föräldrarna talar hon belåtet om sin nya trygga anställning på Steinhof och om den märkvärdige doktor Jekelius som vetat att ordna det så bra för sina anställda. Ibland berättar hon också om barnen på anstalten, om de stackars små liven — uttrycket är Hilde Mayers — om deras lustiga små förehavanden, om de lekar personalen finner på för att roa och distrahera de få som har så mycket vett i huvudet att de över huvud taget låter sig distraheras. Om de omständigheter som fört barnen till anstalten talar hon aldrig. Inte heller nämner hon med ett enda ord alla de vidriga lyten och besvär de lider av utan lyckas ge intryck av att det rör sig om fullt normala barn, bara en liten smula senfärdiga några av dem. Doktor Jekelius hade sagt att det bara var i extrema fall som en eutanisering kom ifråga. Bara när vi med hundraprocentig visshet kan säga att anstaltsvistelsen inte kommer att leda till något annat än pliktskyldig dressyr, hade han sagt; bara när barnets efterblivenhet eller dess arvs- eller rasbiologiskt betingade defekter är av så grav art att det enda som med säkerhet kommer att inträffa är en i det oändliga utdragen fortsatt smärta och förnedring för alla inblandade: bara då väljer vi hellre än att med artificiella medel försöka förlänga pinan för barnet att avsluta detta liv och vi gör det, som föreskrivet, på humanast möjliga vis. ?
För Anna Katschenka stod det dock klart att så gott som samtliga barn som befann sig på paviljong 15 redan var anmälda till kommittén i Berlin och att de barn som tillkom närmast rutinmässigt anmäldes med en gång de skrevs in. Hon förstod också snart att de flesta av barnen redan fått besked från Berlin om att en ”behandling” var föreskriven, bara att behandlingen inte blivit verkställd än eller skulle komma att verkställas vid en senare tidpunkt. Anna Katschenka begrep aldrig logiken i detta, visste bara att när hon dagligen gick sin runda var det bland barn som redan var ”dömda”: oklart om de hade veckor eller månader kvar att leva. Hur märklig och motbjudande hon än fann denna praktik så hindrade den henne inte från att utföra det nödvändiga dagliga arbetet. ?
Också barn som inte bedömts som överlevnadsdugliga måste ju tvättas och bytas på med regelbundna mellanrum. De måste fås att inta fast eller flytande föda. Också barn som inte själva kan svälja måste på något sätt fås att svälja. Barn måste vändas för att förhindra liggsår. De måste talas till, värnas om, kanske rentav, vilket Anna Katschenka kom på sig själv med att göra för en liten flicka som ingen och ingenting ville trösta, sjungas för. Hon sjöng samma sånger hon en gång sjöng för barnen på infektionskliniken hos professor Knöpfelmacher: barnramsor som den om räven som stal bondens gås och de hårda knutorna i flickans ansikte löstes långsamt upp och den stora infantila munnen började långsamt suga på sin egen tunga, två fingrar stacks i munnen och till slut somnade hon. Några timmar senare vaknade samma flicka med svåra kramper. De fick binda hennes händer vid sänggaveln så att hon inte skulle riva sig själv i ansiktet och medan syster Sikora försökte flaskmata ringde Anna Katschenka efter doktor Türk, som kom lika sammanbiten och fåordig som alltid, tittade flickan i halsen och ordinerade injektioner av skopolamin eftersom det var uppenbart att flickan inte längre kunde tugga och svälja på egen hand. En vecka senare hade flickan flyttats till parterrvåningen där de svårast sjuka barnen låg eller, om man nu ville uttrycka det så: de barn vilkas ”behandling” fortskridit så pass långt att de bara hade timmar kvar att leva. Längs med väggen mitt emot den höga fönsterraden där vädringsfönstren stod öppna för att släppa ut den klibbande lukten av lysol och avföring låg de febrande barnen inpackade i tjocka vita täcken som små mumier. Några hostade med ett sårigt raspande ljud, som om någon skrapat med sked inuti deras tunna bröstkorgar; men de flesta låg bara alldeles stilla med ögonlocken halvslutna över simmigt blanka ögon. Och ett efter ett stillnade deras redan knappt märkbara andetag, de dog och det enda som var kvar efteråt var sörjan de lämnat efter sig i lakanen. Den stora mängden av alkaloider som användes för att lugna och söva de oroligaste av barnen löste upp slemhinnorna i deras tarmkanaler så att avföringen blev blodfärgad och smetig. Den bittra stanken av läkemedelsblandad avföring var så kraftig här inne att det inte hjälpte hur ofta eller med vad man sköljde golvet eller hur ofta man vädrade. Stanken gick inte bort. Och utanför väntade redan likhämtarna med sina täckta kärror på att kropparna skulle bli tvättade och klara att föras till prosekturen och att det solkiga bäddlinnet skulle byltas och packas ihop och föras iväg med det lilla tåget till tvätteriet. Det var alltsammans. Det enda som troligtvis skulle ha förvånat en flyktig besökare var hur lugnt och stilla allt gick till. Här fördes ingen kamp om liv som skulle räddas. Här försiggick inget spring som syster Mayer skulle ha sagt. De båda avdelningsläkarna doktor Türk och doktor Gross kom och gick i sin egen lugna takt.?
När något särskilt intressant fall inkommit kunde de stå samlade, alla läkarna, kring en säng och diskussionen kunde ibland bli livlig men den blev sällan högljudd. Doktor Jekelius deltog aldrig i sådana konferenser. Oftast anfördes de av doktor Gross med sedvanlig pompös myndighet. Oftast var det också doktor Gross som fattade beslut om att genomföra en encefalografi eller annan kompletterande undersökning på något av barnen. Barn som genomgått lumbalpunktering, i synnerhet de på vilka man tvingats göra flera stick och undersökningen därför dragit ut på tiden, befann sig ofta i mycket dåligt skick när de återkom till salen. Flera av dem insjuknade efter bara några timmar i illamående med kräkningar och svåra kramptillstånd. Och så beordrades injektioner med skopolamin igen. Instinktivt kände Katschenka att det var fel att så kraftigt öka doserna av smärtstillande och lugnande medel, i synnerhet som barnen redan var så illa däran. Men med vilken rätt skulle hon ha kunnat yttra en sådan mening? Hon utgick från att i de fall skallröntgen genomfördes på så svårt sjuka barn skedde det åtminstone i samförstånd med barnets anhöriga, och förhoppningsvis tjänade undersökningen i alla fall det högre vetenskapliga syfte som doktor Jekelius talade om. Dessutom var det trösterikt att se hur barnen i alla fall fick ro för sina smärtor och sov även om det var omöjligt att få i dem någon som helst näring efteråt. Men det som var svårt var att allt detta skedde utan att någon berörde det med ett ord, i en känsla av förstämning och ömsesidig misstro. Ibland kunde hon se syster Kleinschmittger stå och iaktta henne, där hon stod framför medicinskåpet med medicinlistan i handen, som försökte hon väga vad Katschenka eventuellt kunde veta mot allt det på avdelningen som var underförstått och osagt. ?
Fanns det då en punkt vid vilken allt det outsagda skulle bli omöjligt att bära? Naturligtvis fanns det ingen sådan punkt. Snarare var det en lättnad när någon ur personalen, som syster Mayer, vars självrådighet och grova sätt kunde verka som en befrielse, förvandlade det alla visste till ett skämt. Är det inte snart dags för lille Fritzl att få sin spruta? kunde hon fråga med spelad oskuld. Eller Emilie Kragulj, som bara var tanklös, lyfte upp ett av de svårast avmagrade barnen och sade snart kommer doktorn, varvid hon oavsiktligt drog till sig ett leende också från syster Kleinschmittger vars irrande blick i samma stund ändå ängsligt flackade över till henne, Katschenka. På så vis drogs de samman till ett slags kollektiv ändå, oavsiktligt och utan något som helst samförstånd. Det de inte fick säga ens till eller inför varandra band dem tätare samman än något de skulle ha kunnat ha gemensamt. Och skuggan av allt detta outsagda bestod. Det var ingen vanlig skugga som den som faller från föremål. Från denna skugga var det som om allting lutade inåt. Katschenka bar skuggan inom sig. Hon kunde inte förklara det på något annat sätt. På vägen hem satt hon på spårvagnen och runt om i vagnen stod människor med alldagliga portföljer inklämda i armvecket eller mellan knäna och hon såg ned på sina händer och det syntes på dem att de var rena och vita.
?Hon klädde sig mönstergillt men utan att väcka uppseende, skötte sina plikter utan vank eller tadel, och skuggan växte: lika mönstergillt. Hon visste att snart skulle skuggan växa så djupt in i henne att ingenting skulle synas inuti eller utanpå henne. Inte ens det faktum att det alls fanns en skugga skulle förefalla någon särskilt märkvärdigt mer.
TEXT: STEVE SEM-SANDBERG
FAKTA: SPIEGELGRUND
När de tyska trupperna nådde Wien 1938 skickades två tredjedelar av de 4 500 patienterna på mentalsjukhuset Steinhof till anstalten Hartheim där de dödades. På området upprättade nazisterna uppfostringsanstalten Spiegelgrund.
Hit fördes barn och unga som ansågs vara socialt missanpassade eller ”rasbiologiskt degenererade”. Disciplinen var mycket hård och barnen utsattes för såväl medicinska experiment som plågsamma behandlingar. 1940-1945 dog över 800 barn, många av dem i det så kallade eutanasiprogram som nazisterna bedrev på kliniken. Ett stort antal av barnens organ sparades och användes i medicinsk forskning ända fram till 1990-talet. Först 2002 begravdes kvarlevorna under en officiell ceremoni i Österrike. I dag fungerar Steinhof återigen som psykiatrisk klinik.
Källor:
Sem-Sandberg S. De utvalda. Albert Bonniers förlag 2014.
Dokumentationsarchiv des Österreichischen Widerstandes.
Fakta
De utvalda
Steve Sem-Sandberg
Albert Bonnier 2014
Sjuksköterskan Anna Katschenka, en av huvudkaraktärerna i romanen De utvalda, fanns i verkligheten. Men författaren gör inte anspråk på att beskriva sanningen. Hon arbetade på nazisternas uppfostringsanstalt Spiegelgrund i Wien.