Michelle Wahrolén: En tjatig historia
När restriktionerna nyligen släpptes för majoriteten var det nog många med mig som blev förvånade. Varför släpps de helt och hållet och inte gradvis när det fortfarande finns en hel del smittspridning? Någon gång måste de förstås släppas men varför när vi går mot höst och vinter och vistas mer inomhus? Bra eller dålig tajming? Som vanligt får vi facit först efteråt.
I fjol vid den här tiden sköljde andra vågen över oss. Då hade det varit en lugn sommar och vissa trodde att faran var över. I år är visserligen närmare åttio procent av svenskarna dubbelvaccinerade. Men fortfarande nästan inga yngre skolbarn och dessutom vet vi för lite hur länge vaccinet skyddar.
Ändå förstår jag dem som jublar. Som tilltufsade instängda kor får de komma ut på grönbete. Men med grönbetet blir det trängsel i butiker och på gator och torg. I lyckoruset över att få slippa ut är det lätt att glömma bort att testa sig om man har symptom. Eller ens stanna hemma då. Det ger otydliga signaler.
Det pandemin däremot tydlighet visar är att vi människor – världen över – sitter i samma båt. Vi sitter ihop och är inte starkare än vår svagaste länk. Ni läsare har under pandemin fått berätta i Vårdfokus om er situation. Nu har Vårdfokus även pratat med sjuksköterskor världen över och fått dem att berätta om sin vardag.
Trots olika kulturer och förutsättningar känns de internationella kollegernas historier bekanta. Det är berättelser om hur man från den ena till andra dagen överrumplades av viruset. Hur tafatt allt var i början av pandemin och hur man exponerats för viruset utan skyddsutrustning. Det är också historier om brist på personal och utbrändhet. Och så är det den tjatiga historien om att, trots det hårda slitet och applåder från balkonger, ändå inte bli värderad på riktigt i form av bättre lön.
Det är slående hur likadana problemen är världen över. Tydligheten gör i alla fall att ingen borde kunna blunda för fakta.