Evelina tar vården till Svappavaara

När Evelina Markström såg sambons stora verktygslåda på hjul tändes ett ljus. "Med den väskan ska vi ta vården ut till byarna," sa hon. Han svarade att hon fick köpa en egen. Sagt och gjort – så fick Svappavaara en sjuksköterska.

Evelina Markström får plats med halva hälsocentralen i sin väska på hjul. Hon lossar låda efter låda, en med provrör med hattar i regnbågens alla färger, en med förbandsmaterial och en för burken med riskavfall och blodtrycksmanschett. Nyss spritade hon av bordet inne i PRO-lokalens kök, och vips, blev det en mini-vårdcentral. Norrskenets hälsocentraler hyr lokalen sedan i våras en eftermiddag varannan vecka för att driva en så kallad servicepunkt här i Svappavaara. Evelina Markström hämtar nyckeln till lokalen inne på Coop vägg i vägg, innan hon kan slå upp portarna.

Ute i väntrummet sitter Ann-Sofi Nordvall och en väninna och språkar på meänkieli, som de flesta äldre pratar i trakten. Båda har promenerat hit och nu är det skönt att vila knän och fötter i den trivsamma stora salen, där det i vanliga fall bjuds på fika, kortspel och studiecirklar.

– I dag ska jag mäta blodtrycket, för doktorn ville veta om jag har rätt dos av medicinen. Det är bra inför morgondagen också, när jag ska opereras för karpaltunnelsyndrom i handen. Det är så skönt att slippa åka hela vägen till Vittangi, säger Ann-Sofi Nordvall.

Evelina Markström välkomnar henne in i kökets inre rum. Här känner man igen varandra sedan generationer tillbaka, och Evelinas dialekt bekräftar att hon är uppvuxen i Kiruna. Jaså, du är Berggrens flicka, barnbarnsbarnet, det förklarar saken, får hon som svar när hon berättar om sina rötter. Efter sjuksköterskeutbildningen på Karolinska institutet i Stockholm, och en vända på en vårdavdelning, värvades hon till hälsocentralen i Vittangi och flyttade dit.

Det här yrket ger mig så mycket. Speciellt här i glesbygd där just min insats gör stor skillnad.

De skojar med varandra om den gamla rivaliteten mellan Svappavaara och Vittangi. Man höll ihop i byn, här längst i norr där vintern i alla tider varit isande kall, bister och mörk. I dag är dragkampen mer med glimten i ögat, lite som om det vore ett fotbollsderby, att ärkefienden bor närmast. Svappavaara har också en gruva, där LKAB bryter järnmalm precis som i Kiruna, den numera världskända staden fyra mil norrut. Staden som fick flytta när nya fyndigheter med järnmalm skulle börja brytas.

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Tidning för Vårdförbundet (@vardfokus)

Två veckor tidigare var det pompa och ståt när nya Kiruna centrum invigdes. I vård och omsorg gruffas det om de höga lönerna i gruvorna, och det händer att någon tar steget över. Evelina Markström gjorde tvärtom, hon började sitt yrkesliv i gruvbolaget. Sedan ryckte det i generna, släktens kvinnor är sjuksköterskor. Evelina Markström är fjärde generationen. Mormorsmor Ester utbildades och blev klar under första världskriget och den stora influensapandemin Spanska sjukan, och drygt 100 år senare var det Evelinas tur, när covid-19 kom för att gå till historien. Däremellan var mormor distriktssköterska och mamma intensivvårdssjuksköterska.

– Det här yrket ger mig så mycket. Speciellt här i glesbygd där just min insats gör stor skillnad. Här handlar det om att lösa problem, med små resurser. Jag får verkligen möta människorna och har inte heller behövt släppa det akuta. Här fungerar hälsocentralen lite som en akutmottagning ibland, och det är inte ovanligt att vi ringer efter ambulans.

In kommer Reino Niemi, som är en av dagens åtta patienter. Han har ringt och ringt under sommaren och är inte nöjd. Efter lite detektivarbete visar det sig att en eldsjäl inom PRO har råkat sätta upp en lapp med fel telefonnummer. Evelina Markström förstår irritationen och skriver dit de rätta kontaktuppgifterna. Snart kan de skoja med varandra och Reino Niemi berättar om sina 34 år i gruvan, om hur det plötsligt tog stopp och rädslan kom krypande. Han känner sig lomhörd och undrar om han har en vaxpropp. Evelina Markström tar fram ortoskopet och kikar in i örat – och mycket riktigt, här behövs rensas. Han får i hemläxa att mjuka upp proppen med Revaxör och sedan komma tillbaka.

Skogarna utanför sträcker ut sig i praktfull höstskrud, de låga orangeklädda björkarna i kontrast till gröna barrträd intill. I det vidsträckta Norrbotten är avstånden långa, det är glest mellan byar och människor. Norrskenets patienter har tidigare behövt köra, bli körda eller åka buss mil efter mil, också för de enklaste vårduppgifter, som att ta ett blodtryck, ett blodprov eller lägga om ett sår. De patienter i Svappavaara som skulle till hälsocentralen i Kiruna åkte nästan fem mil, och de som skulle till Vittangi nästan tre mil. Från andra byar åkte patienterna ännu längre.

– I vintras började vi prata om att det inte är rimligt att de ska behöva åka så långt. Om man är gammal och sjuklig ska man inte behöva ligga ute på vägarna. Det snöar mycket här och dessutom är trafiken hård. Var sjätte minut passerar tunga lastbilar med malm, som väger upp till 90 ton, så det ställer krav på alla förare, gammal som ung, säger Evelina Markström.

Det var kvällen efter det som Evelina Markström fick syn på sin sambos nya verktygslåda på hjul. Hon fick genast idén till hur den kunde användas mycket bättre – i vården.

– Men se det tyckte inte han. Han älskar att pyssla i garaget och sa bara glatt att han kunde hjälpa mig att köpa en likadan. Så det gjorde vi, och två veckor efter vårt första snack mellan kollegor och chef så drog vi i gång. Det är en del av charmen med glesbygdsvård, när vi ser möjligheter och trots små resurser kan förverkliga dem snabbt, säger hon.

Just Norrskenets hälsocentral, som drivs privat, har startat servicepunkter i fyra byar i år. Verksamhetschefen Stina Lundberg berättar om hur all personal varit engagerad i öppnandet. Att utveckla den nära vården har varit något av ett budord för svenska vårdpolitiker de senaste åren, tätt följt av budordet om den digitala vården. I Norrbotten har även regionens hälsocentraler öppnat servicepunkter och filialer, för att underlätta för invånarna. År 2019 kom ett politiskt beslut från den då styrande alliansen med Sjukvårdspartiet, Moderaterna och Centern, och nu närmar man sig målet med sammanlagt 40 filialer och servicepunkter.

Om man är gammal och sjuklig ska man inte behöva ligga ute på vägarna.

En som är tacksam är Sven-Erik Stålnacke, 77 år, som alltid bott i Svappavaara. Tidigare brukade han sitta kvar hela dagen på hälsocentralen i Vittangi efter ett besök. För att orka tog han med sig termos med te, fil och läsk. Han kom med morgonbussen klockan åtta, och fick vänta till den enda eftermiddagsbussen kom klockan fyra för att åka hem. Och i Vittangi finns ingen restaurang. Evelina Markström frågar om han vill dela med sig av lite blod i dag och börjar ta de ordinerade proverna. Sedan ska hans sår på vänster fotknöl läggas om. Det har blivit allt svårare för honom att nå ner, eller om det är armarna som blivit kortare, som han säger själv. Det är ett slit att få på stödstrumporna på morgonen, men annars är han ganska rörlig, och tar hand om de 30 fåren därhemma på gården.

Sedan lägger Evelina Markström om hans besvärliga sår, som kommit tillbaka efter att ha varit läkt. Blodcirkulationen i foten är inte den bästa. Hon rensar såret från död vävnad, debriderar, och lägger på den hudskyddande krämen Cavilon på sårkanterna runtom.

– Jag lägger på ett avancerat förband. Vi ska inte stänga in bakterier så de kan frodas. Det är däremot gynnsamt att en del av kroppens egen sårvätska får vara kvar så såret inte blir för torrt, säger hon.

Ute i väntrummet sitter verksamhetschefen Stina Lundberg, som följt med dagen till ära, och pusslar med personalens schema för att slippa göra det på söndagskvällen. Det är inte helt lätt att få ihop sjuksköterskor och undersköterskor till de – numera – sju arbetsplatserna. Men framför allt är hon mäkta stolt över att kunna säga att nu har de tagit vården tillbaka till byarna.