För få sjuksköterskor tycker det är värt att specialisera sig: ”Man skrämmer bort människor”

Att bli specialistsjuksköterska innebär mer ansvar. Men jämfört med grundutbildade är skillnaden i lön liten, visar Vårdfokus granskning. Samtidigt går åsikterna isär om hur pass bra löneutvecklingen varit de senaste åren.

Ambulanssjuksköterskan Emil Skoglunds telefon ringer samtidigt som mejlen väller in. Det är hektiska dagar att vara fackligt förtroendevald på Aisab, det regionägda ambulansbolaget i Stockholm. Han hanterar kollegors oro, svarar på frågor, tar fram faktaunderlag och ställer krav på arbetsgivaren. Det hela är ett symtom på det han fruktat en tid, att en perfekt storm nalkas vid horisonten.

Det började mullra redan i augusti 2023 då regionen beslutade att all vägburen ambulanssjukvård och prehospitala läkartjänster skulle bli regionägd. Tidigare hade privata aktörer konkurrerat om specialistsjuksköterskorna med högre löner och bättre villkor. Emil Skoglund var ändå positiv till övertagandet eftersom det gav större kontroll i en orolig omvärld.

– Men jag var tydlig med att regionen behövde möta upp och vara en attraktiv arbetsgivare och värdesätta oss. Så har det inte blivit, det är en urusel personalpolitik som i slutänden hotar liv.

Underbemannat och övertid

När Aisab tog över sänktes ingångslönerna för nyanställda ambulanssjuksköterskor med flera tusenlappar. Sommaren 2025 rapporterades om brist på både personal och ambulanser i Stockholm, vid minst ett tillfälle fanns bara en tillgänglig i innerstaden.

– Jag har själv varit ute på prio 2-larm där patienten legat länge med svår smärta och allvarlig blödning. Det är hemskt att se, säger Emil Skoglund och fortsätter:

– Bara under juli hade vi mer än 9 000 övertidstimmar och då har vi ändå inte bemannat ambulanserna tillräckligt väl. Arbetsgivaren väljer att bryta mot flera lagar, avtal och föreskrifter för att få ihop verksamheten. Jag befarar att det blir värre i höst, då det generellt är mer larm.

Flera söker andra jobb

I ett öppet brev till regionen beskriver 24 blivande och nyexaminerade ambulanssjuksköterskor ohälsosamma scheman, kronisk övertid och uteblivna raster.

”Många av oss, oavsett om vi avböjt eller accepterat erbjuden lön, söker nu jobb hos andra arbetsgivare och regioner. Kompetent, erfaren och uppskattad personal har övergett yrket under flera år och ytterligare personaltapp är att vänta om Aisab fortsatt sänker grundlönerna för specialistsjuksköterskor”, står det i brevet.

– Mina kollegor har rimliga löneanspråk, det handlar om några hundralappar för att åtminstone närma sig det marknaden tidigare visade att de är värda. I stället öser regionen tillfälliga ersättningar och övertidspengar på verksamheten. Och man riskerar att förlora personal som fått sin vidareutbildning betald. Det är ett enormt skatteslöseri, säger Emil Skoglund.

Expert: ”Har inte varit tillräckligt”

Att specialistsjuksköterskor får sänkta löner är ovanligt, men problemet med låga löner är inte nytt. Efter en stark utveckling på 1980- och 90-talen sjönk sjuksköterskornas relativa löner under 2000-talet.

Från 2015 och framåt ökade specialistsjuksköterskornas medellöner rejält, visar SCB:s statistik. Men sedan pandemin ser det mer spretigt ut. Flera grupper har haft en fortsatt bra utveckling, men skillnaden mot övrig arbetsmarknad har blivit mindre. Mellan 2020 och 2024 fick fyra specialistgrupper – bland annat distrikts-, geriatrik- och barnsjuksköterskor – sämre procentuell löneutveckling än övriga arbetsmarknaden.

– Lönepolitiken har inte bidragit tillräckligt mycket för att eliminera bristen. Ska man möta vårdens ökande behov måste specialistsjuksköterskor få klart större löneökningar än andra yrkesgrupper, säger Per Skedinger, forskare i nationalekonomi vid Institutet för Näringslivsforskning (IFN).

Flera samverkande faktorer

Han pekar på att regionerna i praktiken utgör ett så kallat monopson på arbetsmarknaden – det finns bara en köpare av arbetskraft. Det gör det möjligt att hålla nere lönerna trots bristen på personal.

En annan förklaring är industrimärket, som sätter ramarna för löneökningarna på hela arbetsmarknaden. Fördelen är att löneinflationen kan hållas under kontroll, nackdelen är att relativlöner blir svårare att förändra.

Fler privata vårdgivare kan sätta fart på löneutvecklingen. Samtidigt har regionerna nyligen dragit ner på hyrbemanning, vilket gör det svårt att sia om framtiden.

– Regionernas dominans kvarstår. Frågan är om politikerna prioriterat låga skatter på bekostnad av vårdpersonalens löner. Det är en möjlighet, säger Per Skedinger.

Bara liten förbättring av livslön

SCB:s statistik visar också att skillnaden i medellön mellan grundutbildade och specialistutbildade sjuksköterskor är liten. Det kan minska viljan att vidareutbilda sig.

En tidigare granskning från Vårdfokus visade att studielön och högre lön efter specialisering var de viktigaste morötterna. Den vanligaste orsaken till att avstå vidareutbildning var följdriktigt den svaga löneutvecklingen.

Redan 2010 visade en studie från Handelshögskolan att det kunde ta över tio år att tjäna in kostnaden för en specialistutbildning. Vårdförbundets livslönerapport från 2016 pekade på en skillnad på bara 600 000 kronor under ett helt yrkesliv.

– Löneskillnaden mellan specialistsjuksköterskor och grundutbildade är oerhört liten, och det har inte skett annat än marginell förbättring under de senaste tio åren. Att andelen specialistsjuksköterskor minskar är ett tydligt tecken på att man inte tycker det är värt att vidareutbilda sig, säger Per Skedinger.

Flera tusen efter likvärdigt yrke

Vårdförbundets ordförande Sineva Ribeiro har en annan tolkning av statistiken. När man följer individer över tid ser löneutvecklingen för specialister bättre ut.

– Vi kan inte se någon tydlig inbromsning när vi följer individerna. Men vi har tappat många till pension, och då sjunker både medel- och relativlönerna, säger hon.

Samtidigt understryker Sineva Ribeiro att lönerna fortfarande är för låga. Skillnaden mot civilingenjörer är omkring 9 000 kronor i månaden, trots lika långa utbildningar.

– Vidareutbildning lönar sig alldeles för dåligt. Därför blir det färre specialister. Det är inte hållbart, säger hon.

Specialister avgörande för framtiden

Enligt Sineva Ribeiro är utvecklingen särskilt allvarlig med tanke på de stora förändringar vården står inför. En åldrande befolkning, fler multisjuka patienter, klimatförändringar och AI som förändrar arbetssätten.

– Specialistkompetensen är avgörande, men arbetsgivarna har inte ens koll på hur många specialistsjuksköterskor som behövs för att medborgarna ska få den vård de har rätt till.

För att vända utvecklingen krävs både högre löner och bättre villkor, enligt Sineva Ribeiro. Kortare arbetstid är en nyckel för att fler ska orka ett helt yrkesliv.

– Det skulle göra att fler lockas till vården och att de som i dag valt bemanning eller att jobba i Norge kan tänka sig att komma tillbaka. Regionerna måste konkurrera med de villkor som faktiskt erbjuds där, säger hon.

SKR: ”Har varit bra löneutveckling”

Lena Schaller, förhandlare på Sveriges kommuner och regioner, SKR, delar bilden av att det är stora behov av specialistsjuksköterskor både nu och framöver. Hon säger att lönen är en viktig komponent för att behålla och attrahera personal, men det är minst lika viktigt att jobba med arbetsmiljö och kompetensutveckling.

– Regionerna och vissa kommuner har exempelvis kommit långt i arbetet med betald specialistutbildning och att ta fram tydliga karriärstegar. Sen finns det givetvis en del kvar att göra, säger Lena Schaller.

Hon tycker det kan bli missvisande att, som Vårdfokus gjort, jämföra specialistsjuksköterskors löneutveckling mot hela arbetsmarknaden. Där ingår många skilda branscher med olika arbetskraftsbehov, löneläge och utbildningsnivå.

– När vi gör våra egna jämförelser i SCB:s och vår partsgemensamma statistik ser vi att specialistsjuksköterskor generellt haft en bra löneutveckling över tid, även de senaste åren. Vårdförbundets grupper har länge varit prioriterade av majoriteten arbetsgivare, många år har de fått mer än industrimärket. Sen kan det finnas olika åsikter om det har varit tillräckligt, säger Lena Schaller.

Stockholmsambulansen gör genomlysning

Vi återvänder till Stockholm där ambulanssjuksköterskorna är rasande över sänkta ingångslöner. Maria Pousette, hr-chef på Aisab, berättar att den personal som följde med till Aisab vid verksamhetsövergången behöll sin tidigare lön.

– Att vi har övertagit privat verksamhet betyder inte att vi helt kan byta lönestruktur, vi måste förhålla oss till vad som gäller inom regionen. Men vi kommer genomföra en omfattande lönekartläggning för att se om det finns oskäliga löneskillnader som behöver åtgärdas, säger Maria Pousette.

Hon menar att sommarens ambulanskris främst berodde på att det var semesterperiod med många i personalen lediga, i kombination med verksamhetsövergången som skedde i maj. Det ledde till att det var ”svårt att överblicka en planering av bemanningen”. Samtidigt tar hon kritiken som framförs i det öppna brevet på största allvar.

– Vi har påbörjat en stor genomlysning av hela verksamheten, för att se vad vi kan göra bättre. Det är viktigt för oss att personalen har en bra arbetsmiljö, trygga anställningsförhållanden och bra utvecklingsmöjligheter, säger Maria Pousette.

Jämför med grannländerna

Ambulanssjuksköterskan och skyddsombudet Emil Skoglund tycker det är bra att problemen utreds ordentligt. Samtidigt är han orolig för att de åtgärderna kommer dröja eller vara otillräckliga. Han ser hur kollegorna tappar framtidstro.

– Vem vill vidareutbilda sig och ta mer ansvar när villkoren och arbetsmiljön är så här dåliga? Man skrämmer bort människor. Att kunna ta ansvar och vara mer autonom i sin yrkesroll ökar patientsäkerheten och är kostnadseffektivt. Men man tittar bara på budget här och nu, säger Emil Skoglund och lägger till:

– Våra nordiska grannländer har löst det mycket bättre. Danmark har 37 timmars arbetsvecka med betalda raster. Norge har högre löner och bättre arbetsmiljö och styrning. Finland likaså. Deras vård kostar inte mer på totalen. Det visar att det är en fråga om personalpolitik, hur man prioriterar sina resurser. Regionerna och SKR gör inte tillräckligt.