Våld i nära relationer

Handfasta råd ska hjälpa personal stötta våldsutsatta

Handfasta råd ska hjälpa personal stötta våldsutsatta
Våld i nära relationer drabbar inte bara kvinnor och symptomen som drabbade söker vård för kan variera. Illustration: Getty Images.

Efter att flera kvinnor på kort tid dödats av närstående har ämnet våld i nära relationer väckt en intensiv debatt. För vårdpersonal finns ett behov av stöd för att kunna möta de drabbade på bästa sätt. I Östergötland satsar man på ett nytt program med tonvikt på handfasta råd.

Runtom i Sverige har flera satsningar mot våld i nära relationer nyligen genomförts i regionerna. I en ny rapport från SKR, Sveriges kommuner och regioner, lyfts bland annat ett pilotförsök från Dalarna med rutinmässiga frågor och ett beslut i regionfullmäktige i Västra Götaland om att samtliga vårdanställda ska få utbildning i att fråga om våld. I Stockholm satsar man på en webbutbildning som blir tillgänglig för vårdpersonal under första halvan av maj.

Vårdprocessprogrammet som nyligen börjat användas i Region Östergötland togs fram under hösten av Johanna Simmons, st-läkare på medicinska och geriatriska akutkliniken i Linköping, efter att man sett ett behov av tips och ökad tydlighet när det gäller mandat och ansvar för frågan.

Jobbar på smärtkliniken

Under hösten bjöds sedan personal på vårdenheterna in till utbildningar i regi av regionens strateger. Karin Tuneskog, sjuksköterska på smärt- och rehabcentrum i Linköping, är en av de som gått utbildningarna och nu arbetar hon ihop med några kollegor för att sprida kunskapen på sitt jobb.

– Vi är i startgroparna kring att ta ett omtag i den här frågan på min klinik. Vi pratar just nu mycket om vem som ska ställa frågan, eller om alla ska göra det. Vi kommer ta upp det på apt och prata om hur vi ska göra rent praktiskt. Det här är ju något som alla vet om – men det är viktigt att man får highlighta frågan och jobba med det aktivt för att få in det som rutin i vårt dagliga arbete, säger Karin Tuneskog.

Karin Tuneskog, sjuksköterska på Smärt- och rehabcentrum i Linköping. Foto: Privat.

På just smärt- och rehabcentrum har man ofta en längre vårdrelation med patienterna, där läkare, psykolog, fysioterapeut och sjuksköterska har kontakt under samma period. Det kan vara gynnsamt för att ta upp svåra ämnen i samtal.

– Många gånger handlar det om att ha en bra allians med patienten innan hen känner sig trygg och vågar säga att det förekommer våld i en relation. Det är viktigt att man vågar närma sig på rätt – men vi ska inte heller nöja oss med att vi ser att till exempel läkaren frågat om ämnet en gång, utan fortsätta ställa frågan, säger Karin Tuneskog.

Men, säger Karolin Olstam, samordnare och strategiskt ansvarig för våld i nära relationer på Region Östergötland – de här patienternas vårdkontakter är inte begränsade till en viss typ av kliniker. All vårdpersonal möter dem och därför behöver alla vara ha rätt förutsättningar att ställa frågor om våld i nära relationer.

– Det går inte att se utanpå vem som är drabbad. Tecken och symtom på att man är utsatt för våld kan också vara tecken och symtom på andra typer av ohälsa, säger Karolin Olstam.

Symptom som drabbade ofta söker vård för

  • Depression
  • Ångest
  • Sömnsvårigheter
  • Riskbruk
  • Långvariga smärtor
  • Självskadebeteende

Symptomen skiljer sig också åt, och kan vara fysiska såväl som psykiska.

– Är man mångbesökare kan det till exempel vara en varningsklocka, men även om man väntat länge på att söka vård. Har man en överbeskyddande partner med sig? Har man sömnproblem, psykisk ohälsa, riskbruk? Samtidigt kan långvarig sjukdom som hjärtproblem vara ett tecken, säger Karolin Olstam.

Karolin Olstam, samordnare och strategiskt ansvarig för våld i nära relationer på Region Östergötland. Foto: Privat.

– Det är lätt att missa. Man kanske tänker blåmärken och stora solglasögon och kopplar inte mångbesöken till den här delen av vårdkedjan, säger Marcus Lundin, utvecklingsledare på enheten för vårdkvalitet i regionen och iva-sjuksköterska, som också varit delaktig i arbetet med vårdprocessprogrammet, bland annat som utbildare.

Båda framhåller att det inte heller bara är kvinnor som drabbas, eller personer i relationer där en är man och en är kvinna.

– Bemötandet är viktigt. Jag brukar ibland ta mig själv som exempel. Om jag som är 1,90 lång skulle säga till någon att jag känner mig inte trygg hemma och blir bemött med en klapp på axeln och ett ”det ska väl du klara av” så är det är inte så troligt att jag tar upp det igen, säger Marcus Lundin.

Fråga flera gånger

Både han och Karolin Olstam säger också att det är viktigt att vården ställer frågan vid flera tillfällen.

– Statistiskt har vi sett att det krävs att någon frågar ungefär fyra gånger innan man som drabbad börjar berätta, säger Marcus Lundin.

– Patienten testar också gärna bit för bit. Står vårdpersonalen pall för det jag berättar, eller blir hen rädd och hänvisar vidare direkt? Därför är det också viktigt att stå kvar, lyssna och härbärgera. Man får tycka att det är svårt! Det patienter ofta säger var bäst i mötet med vården i efterhand, det var att någon lyssnade, säger Karolin Olstam.

Det nya vårdprocessprogrammet innehåller bland annat checklistor med förslag på frågor kring våld i nära relationer, men också ett flödesschema för åtgärder som måste vidtas vid akuta situationer.

Marcus Lundin, utvecklingsledare på enheten för vårdkvalitet i regionen och iva-sjuksköterska. Foto: Privat.

– Många gånger när man är ute och föreläser handlar frågorna om hur man ska man ställa frågan. Tänk om de blir kränkta? Eller om de svarar ja – vad ska jag göra? Men det är inte frågan som gör ont, det kanske snarare är frånvaron av frågan som fortsätter göra ont, säger Marcus Lundin.

Precis detta diskuterar Karin Tuneskog med kollegorna i arbetsgruppen på smärt- och rehab-kliniken.

– Dels pratar vi om att det är viktigt att ställa frågan ofta så man utstrålar att man som vårdpersonal är bekväm och trygg med att ställa den. Vi vet ju att många lever i relationer där våld förekommer. Men också om att vi måste veta hur vi går tillväga om vi får ett ja-svar på våra frågor – att det finns tydliga vägar man kan gå, säger Karin Tuneskog.

Ett sådant tillfälle kan vara om den drabbade har barn.

– Det räcker med att det ska finnas en oro eller att något säger mig att något är barnen är utsatta, för att man ska göra en orosanmälan, säger Karin Tuneskog.  

– Och på samma sätt som man inte ska låta bli att ställa frågan bara för att läkaren frågat ska man inte låta bli att göra en orosanmälan även om man ser att någon annan enhet har gjort den. Ibland behöver socialtjänsten flera anmälningar för att kunna lägga pusslet.  Det är också viktigt att betona att det inte handlar om att plocka barnet ifrån föräldrarna utan om att familjen ska få hjälp och stöd, säger Karolin Olstam.

Tänk på detta när du ställer frågor om våld i nära relationer

  • Ordna ett enskilt rum för att prata med och undersöka personen.
  • Använd aldrig anhörig som tolk.
  • Lyssna – undvik kritik eller att ifrågasätta varför personen inte lämnar utövaren av våld.
  • Försök motivera till uppföljande kontakter med vården.
  • Erbjud hjälp med andra stödkontakter, exempelvis kurator eller frivilligorganisationer samt polis.
  • Om situationen är akut, överväg remiss eller kontakt med andra mottagningar samt eventuellt skyddsbehov.
  • Om barn eller ungdomar under 18 år finns i den utsattas närhet, gör en orosanmälan och överväg om du behöver kontakta socialtjänsten akut.
  • Vårdpersonal kan också få stöd i handläggning av patienter som utsätts för våld i nära relationer genom Kvinnofridslinjen.

Enligt Socialstyrelsens riktlinjer (SOFS 2014:4) ska vårdpersonal i enrum fråga alla vuxna som har ”symtom eller tecken som väcker misstanke om att hon eller han har utsatts för våld” om orsaken till symtomen eller tecknen.

Dessutom rekommenderar socialstyrelsen att man inom hälso- och sjukvården:

  • Frågar alla kvinnor som uppsöker mödrahälsovård om erfarenhet av våld
  • Frågar alla kvinnor som uppsöker psykiatrisk vård om erfarenhet av våld
  • Tar upp frågan om våld i alla ärenden inom barn- och ungdomspsykiatrin

Källa: Region Östergötland

Karin Tuneskog möter ofta patienter på telefon och upplever att den typen av kontakter inte lämpar sig för svåra samtal.

– Jag har ofta läkemedelsuppföljningar med patienter som jag pratar många gånger med och lär känna. Men vid ett telefonsamtal går det inte att veta om det är någon i bakgrunden, och om jag ställer känsliga frågor kan det vara svårt att svara ärligt på det för patienten, säger hon.

Samma problematik kan uppstå vid digitala vårdmöten, som blivit vanligare under pandemin. Inte minst i primärvården, som Karolin Olstam också nämner som exempel på mottagningar där patienter som drabbats av våld i nära relationer inte sällan söker vård.

Att pandemin påverkat utsatta kvinnors och barns situation negativt är inget nytt, och Karolin Olstam tror också att vården riskerar att missa många fall av våld i nära relationer på grund av nuläget.

– Det blir också viktigt att förbereda sig för vad som väntar sen – det gäller att vi håller i och håller ut där också. Samtidigt som det finns en ökad förståelse för frågan, den är ju verkligen uppe på agendan nu, säger Karolin Olstam.

Vårdfokus nyhetsbrev

Nyheterna, reportagen, forskningen och frågorna för oss i vården. Gratis varje vecka direkt i din inkorg.
Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida