Hon prisas för studier om samtal vid livets slut

Åsa Olsson prövar i sin forskning om de så kallade DöBra-korten kan vara ett stöd för samtal med äldre. Nu pågår konferensen Sjuksköterskedagarna där hon belönas med det stora doktorandstipendiet.

På tisdagen börjar konferensen Sjuksköterskedagarna. Den är i år hopslagen med vfu-konferensen, där föredragen handlar om olika sätt att få till så bra verksamhetsförlagda utbildningar som möjligt.

Sorlet i lokalerna är ganska högt när 750 sjuksköterskor nätverkar och letar till rätt lokal i programmet. Inledningstalar gör sjukvårdsministern Acko Ankarberg Johansson tätt följd av Anna Forsberg, omvårdnadsprofessor som Vårdfokus porträtterat nyligen.

Ena av deltagarna är Åsa Olsson, doktorand vid Karolinska institutet. Men hon ska inte bara lyssna och förkovra sig i de senaste rönen om etik, hållbar omvårdnad och beredskap som är viktiga spår på konferensen. Hon kommer också att få ta emot Svensk sjuksköterskeförenings årliga doktorandstipendium, som är lika stort som föreningens ålder med en tusenlapp efter, det vill säga i år hela 114 000 kronor.

Hur känns det?

– Jag blev jätteglad och överraskad. Det här betyder så mycket för mig. Jag vet att konkurrensen är stor och att många andra också skriver om fina och viktiga projekt.

Samtal i livets slut med äldre

Att hennes forskning skulle ha inriktningen mot äldre var väntat, eftersom hon har arbetat med äldre hela sitt yrkesliv. Hon började som vårdbiträde på ett demensboende hemma i Skellefteå. Där bestämde hon sig för att bli sjuksköterska och med åren även specialistsjuksköterska inom vård av äldre innan doktorandstudier.

– Jag fick möjligheten att vara doktorand på arbetstid inom kommunens vård, vilket är ovanligt. Äldreomsorgschefen i stadsdelen är väldigt innovativ och vill att vi prövar olika roller. Jag arbetar med annat en femtedel av tiden.

Åsa Olsson undersöker i sina fyra studier samtal i livets slut inom kommunens äldreomsorg.

– Det behövs mer samtal med de äldre och deras anhöriga om vård i livets slut. När man pratar om palliativ vård tänker nog många på specialistvård och specifikt onkologi. Men 36 procent av alla dödsfall sker på särskilda boenden för äldre. Där är det tyvärr ovanligt med tidiga samtal om vård i livets sista tid.

DöBra-kort med 37 påståenden

Åsa Olsson kände till forskaren Ida Goliaths arbete med de så kallade DöBra-korten. Åsa Olsson fick haka på och tillsammans med personal på fem särskilda boenden för äldre har de undersökt hur man kan införa samtal med korten som stöd för personalen.

DöBra-kortleken består av 37 påståenden där både fysiska, psykiska, sociala och existentiella aspekter ingår. Den äldre eller dennes närstående prioriterar korten utifrån vad de tycker är viktigt. På korten står det exempelvis: ”Att vara fri från smärta” eller ”Att behålla min värdighet”.

– Sedan pratar man om det är viktigt eller mindre viktigt. Först kanske man tänker att allt är viktigt. Men kortens roll är inte att vara en checklista utan att utan stimulera till ett samtal. Korten är inte det viktigaste, utan de erbjuder en struktur för att hitta in i samtalet. 

Hennes studier bygger på så kallad aktionsforskning, vilket innebär att man genomför en förändring och samtidigt undersöker den. Under flera workshops fick personalen träna på samtal om vård i livets slut och sedan genomföra det.

– De har själva fått lägga korten, fundera över sina egna värderingar och önskemål och reflektera tillsammans i gruppen. Efter samtalen med boende och närstående har de träffats igen och delat erfarenheter.

Hittade luckor i tajta scheman

Innan starten var det svårt för personalen att hinna med liknande samtal.

– Vi har sett att i vissa verksamheter blir samtalen nu av. Det här att de tillsammans byggde upp sin kompetens och erfarenhet verkar ha blivit en drivkraft. De har varit uppfinningsrika med att hitta luckor med tajta scheman och täckt upp för varandra.

Informationen från samtalen underlättade ibland vård och omsorg. Ett exempel kunde vara att en äldre var tydlig med att inte vilja bli skickad till sjukhus.

– Men den stora delen med samtalen är att personalen upplever att det bygger relationer med boende och närstående.

I en annan studie intervjuas de boende som haft samtal med korten.

– Samtalen kan bli väldigt olika. Någon berättar tydligt var man vill bli begravd. Andra öppnar sig om ett helt liv som levts och fortfarande levs.

Man vet att äldre personer ofta vill ha de här samtalen.

– Men möjligheten är ovanlig och förekommer ofta för sent. Då hinner kanske inte de äldre ens vara med, utan samtalet blir med anhöriga. Men det är på väg framåt. Det har slagit mig att personalen redan handskas med de här frågorna, ibland utan utbildning. De gör ett fantastiskt jobb.