Hur talar du med patienterna?
Vårdfokus frågade tre erfarna sjuksköterskor hur de använder rösten när de pratar med sina patienter.
Per Fornander, sjuksköterska på 1177, Malmö:
— Detta pratar vi mycket om redan på introduktionsutbildningen, allt från hur vi svarar till vilket tonfall vi har under samtalet. Vi följer en ganska strikt metodik under samtalet för att inte missa väsentliga detaljer.
— Jag skulle beskriva min röst som tydlig och närvarande. Man ska inte vara glättig, men inte heller opersonlig. Jag svarar: ”Välkommen till 1177. Du pratar med Per, sjuksköterska.” Det gör skillnad att säga sitt namn, då är det lättare för patienten att öppna sig.
— Patienten får sedan berätta med egna ord, utan att jag tar över. Denna lyssnarfas är viktig och rymmer mycket information. Här behövs empati, så att man kan förnimma det som inte kommer fram i orden. Därefter bekräftar jag vad jag uppfattat och fortsätter med att ställa frågor.
— Det är viktigt att komma överens med patienten om vad man pratar om. Många av de samtal som misslyckas handlar om att sjuksköterskan och uppringaren inte haft samma utgångspunkt i samtalet.
— För drygt tjugo år sedan, när jag började jobba som sjuksköterska på en medicinavdelning, var jag mycket mer formell i mitt sätt att prata. Med åren har jag oftare tagit mig tid att sitta ner på sängkanten eller att sitta tyst i telefon och bara lyssna.
Anna Maria Öhman, bvc-sjuksköterska på familjecentralen Solstrålen, Malmö:
— För oss som jobbar på bvc är röstläget jätteviktigt. Familjecentralen ligger i mångkulturella Rosengård, och jag behöver ofta tolk när jag träffar föräldrar och barn. Ibland känner jag att jag förlorar det arbetsredskap som rösten är, men försöker kompensera med kroppsspråk och tonfall.
— Jag kan gulla med bebisen, för att visa föräldrarna hur de kan prata med barnet. Då är det viktigt att tolken översätter också detta, och inte bara den fakta jag kommer med.
— Under utbildningen pratade vi en del om metodik och motiverande samtal, men inte så mycket om just röstläge och tonfall. Däremot lär vi oss av varandra på familjecentralen.
— Barn lyssnar inte alltid bokstavligt till vad man säger, men tolkar ofta sinnesstämningar på ett annat sätt än vuxna. En femåring jag mötte pekade på mina markerade ögonbryn och undrade varför jag var så arg — trots att jag själv tyckte att jag var lugn och vänlig.
— Jag har definitivt olika röst på jobbet och privat. Hemma pratar jag snabbt och kan lätt ta över samtalet för att vara effektiv. Men det kan vara skönt att kunna plocka fram den professionella rösten ibland. När grannens dotter blev sjuk märkte jag att jag använde den trygga sjuksköterskerösten, och att den hade en lugnande inverkan på dem.
Karin Forslin, iva-sjuksköterska på Södersjukhuset, Stockholm:
— Under mina trettio år som iva-sjuksköterska har jag alltid använt rösten som en viktig del i arbetet. Många av våra patienter är förvirrade och påverkade av läkemedel. För att få dem att vakna och bli uppmärksamma använder jag en tydlig och rak, på gränsen till hårdare, röst,
— Kroppskontakten är också en stor del av kommunikationen. En del är nästan hysteriska av smärta och då håller jag i patienten eller lägger en hand på axeln. Att känna kontakt med en annan människa är viktigt för alla, oavsett om det handlar om små barn eller riktigt gamla. När man väl fått ögonkontakt och nått fram till varandra kan man börja använda en lite lugnare ton.
— Jag jobbar ofta natt, och när en patient ska komma till ro kan man prata ner den med en mildare röst. Jag talar långsamt och nästan lite hypnotiskt. Kanske målar jag upp en bild av en sandstrand eller något annat fint — särskilt när det handlar om barn som har svårt att somna.
— Patienter som vaknar efter att ha varit borta några dygn är ofta vilsna och förvirrade. Då gäller det att försöka hitta det personliga och det vardagliga. Att försöka se och prata med människan bortom patienten.
— Kontakten med patienterna påverkas ibland av skyddsutrustning. Det kan bli jättekonstigt att prata med en människa om man själv har munskydd och visir.