”Järnskrot” och radioaktivitet oroar patienter vid renografi

I januari blev Anna-Karin Bäck den 33:e röntgensjuksköterskan att disputera. Under Diagnostikforum presenterade hon resultaten av sin studie om patientupplevelser i samband med renografi. ”Det mänskliga perspektivet i undersökningsrummet är viktigt att lyfta fram, så att det inte glöms bort i det stora flödet”.

Under Diagnostikforum 2026 i Örebro var temat precisionsmedicin. I två dagar fick deltagarna, främst biomedicinska analytiker, lyssna till föredrag om hur vården och diagnostiken kan bli mer träffsäker.

Konferensen som anordnas av Institutet för biomedicinsk laboratorievetenskap, IBL, hölls på Universitetssjukhuset och flera av talarna är verksamma här. Några av klinikerna tar också emot studiebesök.

Röntgensjuksköterskan Anna-Karin Bäck visade runt på en av sina arbetsplatser, avdelningen för nuklearmedicin. Hon disputerade den 30 januari vid Örebro universitet på en avhandling om renografi. En av studierna handlar om patientupplevelser i samband med nuklearmedicinska undersökningar av njurfunktion.

Sjutton patienter mellan 21 och 82 år, varav hälften hade tidigare erfarenhet av renografi (även benämnt njurscintigrafi), djupintervjuades om sina erfarenheter före, under och efter vårdbesöket.

– I studien fick jag bekräftat många saker som jag redan trodde att jag visste, säger Anna-Karin Bäck.

Skrämmande metallföremål och ämnen

En viktig aspekt gällde information. De som redan genomgått undersökningen hade färre frågor och kände mindre oro än de som inte varit med om den förut. Intrycket av undersökningsrummet kunde upplevas som skrämmande för förstagångsbesökarna.

– En patient sade att det var mycket ”järnskrot” i lokalerna. Vi som jobbar med den här tekniken ser ju funktionen och tänker kanske inte på att det är kalt och mycket metall, säger Anna-Karin Bäck.

En del tyckte att det verkade läskigt med injektioner av radioaktiva ämnen, som finns i spårvätskan som används vid undersökningarna.

– Bara ordet radioaktivitet var laddat och kunde skapa negativa tankar. En patient var orolig för att det skulle göra ont när radioaktiviteten rörde sig i kroppen.

Missförstånd kan orsaka oro

De som försöker ta reda på information själva, genom sökningar på internet eller samtal med släktingar, riskerar att få helt fel information, insåg Anna-Karin Bäck vid intervjuerna.

– Det är viktigt att veta att det är just en renografi man ska på. Andra nuklearmedicinska undersökningar eller behandlingar har helt andra förutsättningar. Där kan det uppstå missförstånd och obefogad oro. Det kan finnas anledning att fundera på hur kallelserna utformas och vilken information de innehåller.

Majoriteten av intervjupersonerna uppskattade att personalen tog sig tid att på plats berätta vad som skulle hända och vad de gjorde. Bemötandet ansågs professionellt och trygghetsskapande.

– Det mänskliga perspektivet i undersökningsrummet är viktigt att lyfta fram, så att det inte glöms bort i det stora flödet av patienter. Tekniken och metodiken, hur undersökningen ska kunna ske på bästa sätt, får inte stå i vägen. Den inputen tycker jag var intressant att få som röntgensjuksköterska, säger Anna-Karin Bäck.

Oväntade komplikationer av vätskedrivande läkemedel

Vid renografi ombeds patienterna ofta att dricka cirka en liter vatten innan undersökningen. Därefter får vissa vätskedrivande läkemedel. Det ledde till komplikationer som överraskade.

– En patient beskrev hur den tvingats hoppa av bussen på hemvägen för att låna toaletten i en butik. Toalettbesök och rädsla att inte hinna kissa visade sig vara ett större problem än jag trott. Kanske kan dosen av vätskedrivande läkemedel justeras i vissa fall, säger Anna-Karin Bäck.

Fem av intervjupersonerna i studien var rullstolsburna. De hade ingen möjlighet att känna när de blev kissnödiga och hade därför rutiner för att tömma blåsan regelbundet, något som var svårt att kontrollera efter undersökningen.

– För den här gruppen visade sig också britsarna vara opraktiska. De gick inte att sänka till en lämplig nivå för rullstol. Britsarna upplevdes också som smala och saknade handtag.

Tiden inne i maskinen orsakade också olika starkt obehag. Skärmen som visar njurarna var ett orosmoment för de som inte förstod vad de såg, vad som kunde betraktas som ”normalt”.

– Andra uppskattade att det fanns en klocka som räknade ner tiden som återstod av undersökningen. Det gav en känsla av kontroll, säger Anna-Karin Bäck.