Linnea Hansson: Jobbet finns i mig hela tiden
Vårdfokus läsarkrönikör Linnea Hansson funderar på vad som händer med känslorna kring jobbet. Trots support och stöd finns ju känslan kring saker som hänt kvar, skriver hon - något hon inte upplever hos personer utanför vården som småpratar om sina arbeten i lätt ton.
Söndagskväll på avdelningen. Det är relativt lugnt men vi har fullt. Jag ansvarar för åtta patienter varav två stycken har haft brytpunktssamtal under veckan. Även med besöksrestriktioner så får dessa patienter ta emot besökare under hela dagen. En av dem får ett besök under senare på kvällen vilket gör stort intryck på patienten. De har nog inte träffats på ett tag. De omfamnar varandra med kärlek och stor omsorg och båda två börjar gråta. Känslan av saknad och avslut fyller rummet. Med veckans tyngd på axlarna blir detta för mycket för mig. Jag lämnar rummet. Låter tårarna rinna lite på expeditionen. Får en klapp på axeln av en kollega. När jag några timmar senare kliver in genom ytterdörren hemma, låter jag alla känslor komma.
I ett år har känslan av att konstant jobba funnits i mig. På eftermiddagen, på kvällen, på natten. På morgonen. Gränsen mellan jobb och privat har suddats ut. Känslorna bor i min kropp alltid. Det enda som kan få oron att försvinna ur kroppen är att gå till jobbet igen för att tillfredsställa det kontrollbehov som uppstått, eller egentligen funnits där hela tiden.
Mina kollegor säger att det försvinner med tiden, att jag kommer kunna släppa jobbet efter ett tag. Men efter ett år kan jag inte sluta att fundera på vad som händer med alla våra känslor kring vårt jobb, vi som jobbar med omvårdnad, som utsätts för extremt stressade situationer i stort sett dagligen, där människor riskerar att dö eller få men för livet på vår arbetsplats. Det finns såklart extra stöd för oss i form av reflektioner tillsammans med kollegorna, debriefing efter stora händelser och allmän support och stöd om man vill bolla saker. Men min fundering är vad som händer med känslorna. För även om man diskuterar saker så finns ju känslan kring dem kvar någonstans i kroppen.
Jag bär med mig dessa människor i tanken vare sig jag vill eller inte.
På fester träffar jag personer som jobbar som konsulter eller på kontor och som småpratar om sina jobb med lätthet, som att de inte är en produkt av vad de jobbar med. Det är ju bara deras jobb, så som det ska vara. Men jag kan inte säga att mitt jobb som sjuksköterska bara är ett jobb. Det är något mer än det för mig. Jag arbetar med att hjälpa människor i deras sköraste stadier. Människor som är inlagda på sjukhus, vilket kan vara väldigt påfrestande både fysiskt och mentalt. När provsvaren går åt fel håll och den där planerade hemgången försvinner längre och längre bort från horisonten. Då lägger jag min omsorg hos dem och jag tar en bit av dem med mig. Jag bär med mig dessa människor i tanken vare sig jag vill eller inte.
Det skiljer sig såklart mellan olika kollegor men de flesta jag pratar med bär med sig jobbet hem på ett eller annat sätt. Jag vet att alla som jobbar inom vården har historier som bor inuti dem. Historier som ibland kommer fram när man sitter och pratar om patienter som har stannat med dem i hjärtat, som är en del av dem.
Det kanske är det som är tjusningen med vårt yrkesval. Vi får se så mycket olika saker och lära oss om olika typer av människor och livsöden. Vi får känna alla känslorna så som de är, väldigt råa och äkta, på en daglig basis.
// Linnea Hansson, sjuksköterska, 26 år och relativt nyexaminerad. Jobbar sedan ett år på urologen i Malmö.