Kvinnor som vårdar våldtagna riskerar sekundärt trauma: ”Det kunde varit jag”

Patienters berättelser kan dyka upp i personalens minnen i veckor och månader efteråt. Kvinnlig personal har tankar som ”det kunde varit jag” och kan vara rädda i liknande situationer, som på en nattklubb eller en ny dejt. Samtidigt upplever de arbetet som meningsfullt, visar en ny studie.

Det är känt sedan tidigare forskning att yrkesgrupper som under en längre tid träffar personer som våldtagits kan drabbas av sekundärt trauma. Det kan gälla exempelvis psykologer och socialarbetare. Men även personal som träffar de utsatta vid kortare möten, fast med nya patienter gång efter gång, kan drabbas, som vårdpersonal på en gynekologisk akutmottagning.

Det visar en ny studie från Göteborgs ­universitet av Lisa Rudolfsson, docent i psykologi. Hon har i en tidigare studie undersökt sekundärt trauma för vårdpersonal och poliser. I den nya studien ligger fokus på vårdpersonalens upplevelse av att arbeta med vård efter våldtäkter. Studien baseras på intervjuer med fyra sjuksköterskor, fyra undersköterskor och fyra läkare, som arbetar på gynekologiska akutmottagningar.

– De var alla kvinnor och hade en stor medvetenhet om kvinnors utsatthet i samhället. De hade tankar som ”det kunde varit jag”, till exempel om en våldtäkt vid en dejtingsituation, säger Lisa Rudolfsson.

Undvek nattklubbar

Vårdpersonalen i studien vittnade om att de undvek nattklubbar och att promenera ensamma ute på kvällar och nätter.

Deras kunskap om var och hur våldtäkter sker gör enligt Lisa Rudolfsson att de har större risk att bli rädda, utmattade och utbrända.

Berättelserna de hör från de utsatta riskerar att traumatisera dem i andra hand.

– Det är svårt att lyssna och ta emot vad patienterna just varit med om gällande sexuellt våld. Det är inte ett eget trauma, utan reaktionerna kommer från en önskan att vilja hjälpa och visa empati, men kan leda till liknande symtom. I fokusgrupperna pratade många om att minnena kan poppa upp flera veckor eller månader efteråt.

Starka minnen, depression eller ångest kan vara symtom på sekundärt trauma. För att bearbeta det söker personalen stöd hos sina kollegor.

– De pratar av sig med varandra. Det behöver finnas tid för reflektion och handledning. Vi ser att lagarbetet är otroligt viktigt både för personalen och omhändertagandet av kvinnan. Personalen rådgör över professionsgränserna och erbjuder varandra stöd. Det är väldigt fint att se vilken respekt de har för varandra, säger Lisa Rudolfsson.

Engagerad personal

Personalen är mycket engagerad och Lisa Rudolfssons studie visar att de ibland har svårt att skilja på gränsen mellan sin profession och sig själva som medmänniskor.

– De kan bli sorgsna och ha tankar om de gjort tillräckligt. De undrar vad som hände med personen senare. Det är en svår balansgång att hålla sig inom sin yrkesroll, och vissa går utanför den för att hjälpa till. En läkare åkte till ett härbärge med kläder, en sjuksköterska följde med en rädd kvinna till skyddat boende.

Bland de intervjuade arbetar vissa på vanliga akutmottagningar inom gynekologi och vissa på Södersjukhusets specialinriktade akutmottagning för våldtagna i Stockholm.

På de allmänna akutmottagningarna för gynekologi slits personalen mellan patienter med andra allvarliga tillstånd. De vill gärna finnas där hela tiden för kvinnor som blivit våldtagna, men tvingas lämna dem långa episoder.

– De tänker att där sitter den unga kvinnan ensam och trasig, och jag hinner inte gå dit. En sjuksköterska säger att om patienterna visste hur stressigt det är här skulle inte många ha kommit in. De oroar sig också för att patienten ska ge upp och gå när väntetiden för undersökning är lång.

Undersökningen viktig

Personalen är väl medveten om hur viktig undersökningen och insamlandet av fysiskt bevismaterial är.

– Ett gott bemötande direkt efteråt, där man blir bekräftad och omhändertagen, kan vara det som gör att kvinnan vågar prata. Undersökningen behövs om de polisanmäler, och ökar chanserna till en dom. Det är en stor stress att som personal tvingas kompensera för de här strukturella bristerna, tänker jag, säger Lisa Rudolfsson.

– Personalen balanserar mellan att känna att deras arbete är meningsfullt och att vara rädda för att inte orka, att bli empatitrötta. Om inte deras förutsättningar blir bättre riskerar vi att engagerad vårdpersonal brinner ut.

Nu börjar ytterligare en studie bli klar. I den svarar 106 kvinnor som har varit utsatta för våldtäkt på en enkät om sina erfarenheter av vården efteråt. Av dem har 25 sökt vård på den specialinriktade mottagningen. 35 av de 106 har inte sökt vård någonstans.

– Den huvudsakliga orsaken är skam, vilket är jättesorgligt. Det verkar vara de som är värst utsatta som har svårast att söka hjälp.

Tror på kvinnans berättelse

I den kommande studien jämför Lisa Rudolfsson vården vid den specialinriktade akutmottagningen på Södersjukhuset med vanliga gynekologiska akutmottagningar.

Det medicinska bemötandet av våldtagna människor fungerar generellt väl, enligt patienterna.

– Personalen har höga poäng för empati, för att de bekräftar händelsen som orätt och tror på det kvinnan berättar. Jag ser ingen skillnad i bemötande av olika personer, till exempel de som har neuropsykiatriska diagnoser eller är prostituerade, eller andra drabbade.

Ändå är bemötandet vid den specialinriktade akutmottagningen på Södersjukhuset vid jämförelsen bättre i flera aspekter. Den gynekologiska undersökningen upplevs som tryggare och mer omhändertagande. Frågorna som ställs där upplevs som mer empatiska, mer relevanta och mindre skuldbeläggande än på andra mottagningar.

– Jag ser ett stort behov av fler sådana specialiserade mottagningar, dels för kvinnornas skull, dels för personalen som där kan prioritera de våldtagna kvinnorna. Att Södersjukhusets mottagning varit nedläggningshotad är vansinnigt.