Läkaren som utbildade sig till sjuksköterska

Som erfaren akutläkare hade Katrin Hruska många tankar om vården och patienternas behov. Hon ville reflektera mer och blev nyfiken på ämnet omvårdnad. Idag har hon legitimation både som läkare och sjuksköterska.

Först berättade Katrin Hruska inte för någon att hon anmält sig till att läsa sjuksköterskeprogrammet. Det kändes nästan som att byta lag. Hon var då medicinskt ledningsansvarig läkare på en av ambulansverksamheterna i Stockholm. Hon satt och skrev de behandlingsrekommendationer som ambulanssjuksköterskorna skulle utgå från. Hon funderade på vad omvårdnad var – och det var inte första gången.

– Ingen kunde förklara det. Läkarkollegor undrade också, vi tyckte att vi också tog hand om patienterna. Sjuksköterskekollegor i sin tur gnällde på omvårdnadsteorierna. Jag ville verkligen lära mig så jag bara sökte till sjuksköterskeutbildningen. Först tänkte jag att det var galet, men sedan blev jag jätteglad och då förstod jag att det var rätt för mig.

Katrin Hruska är den erfarna akutläkaren med flera ledande roller inom akut- och ambulanssjukvården på meritlistan. Och nu också ännu en legitimation – sjuksköterska.

– Sjuksköterskor på kurser jag varit på fick mig att tänka på skillnaden mellan läkare och sjuksköterskor i synsättet, och även på motsättningarna. När de pratat om vårdteamet runt patienten så räknades inte läkaren in. Jag hade aldrig tänkt på det, eller ens funderat på hierarkin i vården.

Fick fördjupa sig i omvårdnadsteorier

Under utbildningen älskade hon att fördjupa sig i omvårdnadsteorierna, som Hendersons eller Orems.

– De passar någon som arbetat länge i vården. Det är som att de är skrivna för en undersköterska som har lång erfarenhet och nu får sätta ord på vårdandet. Men jag förstår om de är svåra att förstå om man är ung och saknar vårderfarenhet.

Katrin Hruska fortsatte under utbildningen att arbeta som akutläkare. I den rollen deltog hon en dag i ett panelsamtal om patientbemötande.

– Då hörde jag själv hur mina resonemang kom från omvårdnaden. Omvårdnadens ramverk gjorde det möjligt att diskutera med begrepp som vårdmöte och vårdrelation.

Katrin Hruska gjorde sina verksamhetsförlagda utbildningar, vfu, på allt från ett äldreboende till kardiologen. Inför dem ville hon att det skulle bli tydligt vilken roll och vilket ansvar hon hade medicinskt, speciellt vid akuta händelser. Här kom hon, en akutläkare, in genom dörren till äldreboendet – nu som sjuksköterskestudent.

Tänkte ingripa en gång på äldreboende

Hon skrev till Socialstyrelsen och Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, för att få klarhet. Hon förklarade några situationer som skulle kunna uppstå, som att en patient på äldreboendet får fel läkemedel eller drabbas av hjärtstopp. Svaren som kom var att vårdgivaren är ansvarig för vården och lärosätet för studenten.

– Ivo skrev att det var jätteviktigt att jag pratade ihop mig med handledarna. Boendet poängterade att jag skulle ta upp händelser under praktiken med handledaren, och om patientsäkerheten var hotad skulle jag agera med stöd av min läkarlegitimation, säger Katrin Hruska.

En gång under sina praktiker övervägde hon att ingripa. En äldre patient hade sepsis och undersköterskorna ville invänta att sjuksköterskan kom till avdelningen på boendet.

– Då tänkte jag att antingen behöver vi ett beslut om enbart palliativ vård eller ringa en ambulans nu. Sedan kom sjuksköterskan och ringde ambulans och jag backade från läkarrollen.

Hon tycker att det fungerade bra med vfu-handledarna. Alla visste att de inte behövde förklara något medicinskt och att fokus låg på omvårdnaden. Men ibland förstod hon att det pratades och att alla visste att hon var ”en läkare som går sjuksköterskeprogrammet”.

– På rättspsykiatrin berättade de att de varit nervösa. Men vi kunde skratta åt det. Jag försökte lägga mig platt och vara ödmjuk, jag ville ju lära mig av dem. I geriatriken var handledarna själva ganska nyfärdiga, de tog sin roll på allvar och försäkrade sig att jag nådde läromålen.

Mer struktur än för läkarstudenter

Apropå hierarkier så började hon iaktta läkarna lite i smyg.

En dag satt hon med handledaren och sjuksköterskegänget och fikade och var mitt i ett intensivt samtal.

– In kommer en läkare som börjar prata rakt ut med oss, utan att vänta eller känna av vårt stämningsläge. Det skulle verkligen kunnat vara jag, säger hon med ett skratt, men rynkar också ihop ansiktet lite generat.

Hon tyckte skolan, Karolinska institutet, hade en proffsig modell för vfu, med mer struktur än hon känner igen kring läkarstudenterna.

– De kom ut på plats och vi hade genomgångar. Det kunde bli lite fnissigt ibland, när vi pratade om vad jag lärt mig. Som att ”på det här tre veckornas praktik har jag lärt mig interagera med patienterna”.

Inte bara positivt inställd

Men hon är inte alltigenom positiv till utbildningen.

– Den var ibland uppfostrande på ett provocerande sätt. Vi skulle programmeras att tänka på det enda rätta sättet. Vi skulle se på sjuksköterskan som en ”tålare”, som det stod i litteraturen, en person som bär allas lidande. Jag tror att man kan göra ett gott jobb med andra uppfattningar också.

Skolan menade att jag hade
för lite etik och reflektion med mig. Det var lite kränkande. Jag läste hela sjuksköterskeutbildningen för att reflektera.

Katrin Hruska, akutläkare och sjuksköterska

När det mot slutet av utbildningen var dags för praktik på akuten, ville hon få tillgodoräkna sig sin kompetens och erfarenhet efter många år i den vårdmiljön som läkare. Men hon fick nobben.

– Skolan menade att jag hade för lite etik och reflektion med mig. Det var lite kränkande. Jag läste hela sjuksköterskeutbildningen för att reflektera. Jag förstod inte hur sex vfu-veckor skulle få mig att nå en nivå av reflekterande och etiskt tänkande som alla mina år tidigare inte gjort.

Jobbade som volontär i Tanzania

Just i dagarna är hon full av intryck efter en tid som volontär i Tanzania. Hon jobbar tillfälligt som läkare på närakuten vid Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. Så även om hon tycker att sjuksköterskeutbildningen varit givande får inga pass i det nya yrket riktigt plats i kalendern. Hon ser sig nu snarare som en läkare med omvårdnadsperspektiv.

– Men jag har alltid haft ett holistiskt synssätt, det är kanske därför jag ibland har haft svårt att passa in i vården. Möjligen har jag förändrats i min roll mot läkarna.

Hon nämner ett tidigare projekt då hon arbetade med att få triagebedömning och flöden på en akutmottagning mer effektiva.

– Plötsligt kom sjuksköterskorna och berättade att de snabba flödena gjorde att de tappade kollen på patienterna, som inte hann få god omvårdnad med en plats, mat och smärtlindrande. Bristande omvårdnad är ett stort problem på akutmottagningarna, det visste jag tidigare. Men jag har fått en förståelse för sjuksköterskornas syn som jag inte kunnat uppnå utan utbildningen.

Hon vill se att sjuksköterskors ansvar och mandat blir tydligare.

– Sjuksköterskan måste ges utrymmet att ansvara för omvårdnadsperspektivet, att exempelvis på ronden dela sin bedömning om vad patienten behöver. Det kan handla om att läkaren vill skriva ut någon, som omvårdnadspersonalen kämpat med att få i näring eller att komma upp ur sängen, och att personen behöver en dag till på sjukhuset.

Ser patienten ur ett hälsoperspektiv

Hon ser på omvårdnad som en annan kultur än medicin.

– Man ser patienten ur ett hälsoperspektiv. Det har jag anammat mer, att försöka så ett frö av hälsa i de situationer jag kan. Som jag myntade i Tanzania: ”lishe, upendo, mazoezi na imani”.

Det betyder näring, kärlek, motion och tro på swahili.