Lugnet före stormen
Vaccinationsdags. Barnavårdscentralen är packad med människor, barnvagnar och irritation. I de trånga korridorerna springer, ligger och leker barn. ?
Här och där står föräldrar i små klungor och mumlar om hur dåligt organiserad vaccinationen och informationen är. Det är varmt och kvavt. Två sjuksköterskor, bakom varsin stängd dörr, betar i tur och ordning av en till synes oändlig kö av missnöjda föräldrar och lekande barn. Kön ringlar ut i trapphuset, tre trappor ned och ut på gatan.?
En av dörrarna slås plötsligt upp och ut springer en halvnaken flicka i femårsåldern. Hon skriker: »Nej! Jag vill inte!« för full hals och tårarna är halvvägs ned på de röda kinderna. Hon tar sig bara några meter i det förvånade väntrummet innan hennes pappa, också han i bar överkropp, hinner i kapp, fångar upp och varsamt bär tillbaka henne till den väntande vaccinsprutan. Dörren stängs.?
Stämningen i väntrummet, som för en sekund ändrades och liksom höjde på ögonbrynen, är nu åter vad den var innan dörren öppnades. »Är de bara två stycken?« »Kunde de inte gjort det på något bättre sätt?« Mumlandet, tummandet på kölapparna och vaccinationen fortsätter. Sedan är det vår tur.
Innanför dörren förbyts korridorernas och väntrummens kvava hetsighet mot ett svalt lugn. Fönstret står på glänt och släpper in frisk novemberluft, hälsodeklarationerna ögnas snabbt igenom och kompletteras med någon kontrollfråga. Några snabba stick, plåster, trevliga ord och ett fullkomligt avstressat leende. Säger tack och hej då, tar sonen i handen och går tillbaka ut mot det kvava, stojiga väntrummet. Stannar till på tröskeln. Det här är bara början. Nu väntar den »riktiga« massvaccination när alla friska, vuxna och icke-gravida svenskar ska trängas på vårdcentraler och vaccinationsmottagningar. Tänker på sjuksköterskorna, de andra barnen och föräldrarna – att ni bara orkar!?