Forskning

Med genusblick på förlossningsvården

Med genusblick på förlossningsvården
Många mammor föder med hjälp av mer interventioner än vad de önskat. Foto: Getty Images

Varken blivande mammor eller barnmorskor vill ha en massa interventioner. Ändå blir det oftast så. Och trots det är mammorna nöjda. Hur hänger det ihop? Med ett par genusglasögon på näsan har barnmorskan och forskaren Agneta Westergren sökt svar på den här frågan i en ny avhandling.

Idén till sitt forskningsprojekt fick Agneta Westergren när hon arbetade som barnmorska på förlossningen på Norrlands universitetssjukhus i Umeå. I sina förlossningsplaner önskade sig kvinnorna ofta en naturlig förlossning med så lite medicinsk smärtlindring som möjligt. Men i de flesta fallen var det inte alls så det blev. Ändå var de flesta väldigt nöjda i den utvärdering som gjordes inom 48 timmar efter förlossningen.

Samma sak visar hennes forskning. Agneta Westergren har jämfört blivande mammors förlossningsplaner med deras journaler och egna utvärderingar av förlossningen. Hon har även gjort observationsstudier på två sjukhus och intervjuat både kvinnor som just fött barn och barnmorskor. Med sitt genusperspektiv har hon också tillfört en analys av hur maktförhållanden och genuskonstruktioner präglar förlossningsvården. Ett perspektiv som hon är ganska ensam om, men som börjar komma allt mer i internationell forskning med förlossningsvården i fokus, berättar hon.

Resultatet visar att särskilt förstföderskor använde mer medicinsk smärtlindring än vad de hade tänkt sig och 93,6 procent av kvinnorna med en förlossningsplan, som födde barn för första gången, hade någon form av intervention.

Enligt nationell statistik fortsätter igångsättningar, värkstimulerande medel, ryggbedövning och kejsarsnitt att öka, trots att hälsoutfallet för mammor och barn ligger kvar på samma nivå som tidigare. Och trots att många kvinnor, och även barnmorskor, egentligen inte vill ha en massa interventioner. Så vad är det som driver den här utvecklingen?

Fakta: Agneta och avhandlingen

Foto: privat

Agneta Westergren ser flera möjliga förklaringar. En viktig sak är bemanningskrisen i förlossningsvården och att barnmorskor ofta vårdar fler än en födande kvinna i taget. Men det handlar också om den miljö som kvinnorna föder i. Det blinkar, piper och larmar. En akutsjukhusmiljö som förstärker synen på födandet som riskfyllt. Tyngdpunkten läggs vid det avvikande, istället för på det naturliga och normala som barnmorskor egentligen skolas i att ha fokus på.

Tidigare forskning visar också att tillgången till medicinska interventioner driver på användandet och att en intervention ofta leder till en annan.

Den medicinska delen av vården som ges vid en förlossning är också det som synliggörs mest, menar Agneta Westergren. Exempelvis i journalen. En barnmorska kan kryssa i att hen gett lustgas eller att det lagts en epidural. Men det finns inga rutor för det emotionella stödet till mammorna, som är en stor och viktig del av barnmorskornas professionella kunskap. Att stötta och vara närvarande, att bara finnas där, att andas med mamman, massera, peppa och byta ställning är enligt Agneta Westergren en mer osynlig och nedvärderad del av barnmorskornas jobb, som lättare prioriteras bort när tiden inte räcker till.

– För trots att forskning visar att kontinuerligt stöd ger goda utfall i form av minskade interventioner, minskad användning av medicinsk smärtlindring, ökad nöjdhet hos kvinnorna, och barnmorskorna också för den delen, så finns det ofta inte tillräckligt med tid för detta i organisationen, säger hon.

Vid en närmare analys av vad det är kvinnorna är så nöjda med efter sina förlossningar, trots att deras önskemål i förlossningsplanen om en naturlig förlossning sällan slagit in, så framträder en mer komplex bild än att de bara är nöjda. För det är just barnmorskornas emotionella del av arbetet, barnmorskans närvaro och stöd, som lyfts fram som det positiva. Enligt Agneta Westergren uttrycker mammorna också stor förståelse och empati för barnmorskornas i många fall tuffa arbetssituation, vilket gör att de kan nedvärdera sina egna behov och önskemål.

Ur ett genuskritiskt perspektiv är det här ett typiskt agerande enligt rådande normer och ideal för hur en kvinna ska bete sig. Normer som genomsyrar hela samhället, även förlossningsvården, och som både barnmorskor och födande kvinnor anpassar sig till. Vilket inte alltid är till deras fördel, säger Agneta Westergren

Hon beskriver hur barnmorskor kläms mellan sina egna ideal om födandet, önskan att kunna finnas där för kvinnan och stötta henne genom en så naturlig förlossning som möjligt, och förlossningsklinikernas verklighet där bland annat idéer om hur snabbt en livmodermun ska öppna sig styr verksamheten. Och där patienttryck och platsbrist skapar stress och krav på att de födande förs så snabbt som möjligt genom organisationen. Där barnmorskorna slits mellan att ställa upp för sina kollegor, hinna beställa läkemedel och annat som krävs för att verksamheten ska fungera, och att vara närvarande hos den födande kvinnan.

För barnmorskor skapar detta samvetsstress, en känsla som Agneta Westergren tror att många kollegor kan känna igen sig i. Hon tror också att det är den här känslan av otillräcklighet och krocken mellan verklighet och ideal driver barnmorskor bort från förlossningsvården.

Men i sin genusanalys ser hon också något mer, hur barnmorskorna hamnar i ett maktförhållande gentemot de födande kvinnorna. Detta bara genom att vara dem som finns där och ger ett emotionellt stöd – det kvinnorna upplever som så viktigt – i en okänd, medicinsk, pipande, larmande sjukhusvärld.

Barnmorskorna kommer i ett överläge, som kräver extra stor lyhördhet för vad kvinnan faktiskt önskar och vill, säger Agneta Westergren.

– Den här makten som barnmorskor får över kvinnan behöver inte innebära problem om det finns en dialog, men det är inte alltid den finns där, säger hon.

Här kommer interventionerna, kontrollerna, undersökningarna och allt annat ”görande” åter in i bilden. För ingen annanstans i vården görs det så mycket med kvinnors kroppar utan att de blir ordentligt tillfrågade eller får något alternativ, säger Agneta Westergren. Hon har också reagerat på att kvinnor med mycket önskemål och krav inför sin förlossning kan ses på som besvärliga. Ett fenomen som uppmärksammats inom internationell forskning där de ”krävande”, och därmed jobbigt tidskrävande kvinnorna, beskrivs som ”birthzillas”. En lek med ordet ”bridezillas”, som avser överdrivet engagerade och krävande blivande brudar.

– Det är som om synen på kvinnans rätt att vara delaktig och bestämma över sin egen kropp sätts på paus när hon ska föda barn, säger Agneta Westergren.

I en diskussion om hur kvinnokroppen betraktats genom historien – som en sämre kopia av mannen – som defekt – som något som bör kontrolleras och regleras – så frågar hon sig om alla interventioner som görs under en förlossning också är ett uttryck för synen på kvinnans kropp som ofullkomlig och defekt?

 – Men är det verkligen kvinnans kropp som är problemet? Som det ska göras massa olika interventioner med? Eller ska vi istället titta på förlossningsrummets utformning? De stressade barnmorskornas arbetssituation?  Eller tiden som ges för stöd och närvaro?

Agneta Westergren hoppas att barnmorskor kommer att läsa hennes avhandling och få nya tankar och idéer om sitt arbete. Kanske borde fler titta på förlossningsvården med ett par genusglasögon på näsan? Och se hur kvinnans underordning i samhället påverkar både barnmorskornas arbetssituation och hur de själva bemöter de födande kvinnorna.

Kanske borde barnmorskorna ta tillbaka och fortsätta utveckla sin kompetens att ”bara vara” med kvinnan? Att med alla sina sinnen noggrant observera och övervaka, redo att gripa in när det behövs, istället för att vara så fokuserade på ”görandet”.

– Vi har en jättebra förlossningsvård, men den kan bli bättre. Och då behöver vi erkänna födandet som en existentiell händelse, inte bara medicinsk, som förändrar människor i grunden. Och vi måste se betydelsen av den emotionella delen av barnmorskornas arbete, säger Agneta Westergren.

Vårdfokus nyhetsbrev

Nyheterna, reportagen, forskningen och frågorna för oss i vården. Gratis varje vecka direkt i din inkorg.

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida