PERSONLIGT CHRISTINA MELIN-JOHANSSON
Ålder 51 årKarriär sjuksköterska och doktor i vårdvetenskapFamilj man, tre barn och två hundarViktigast just nu ska bli mormorTalang är konstnärlig och kreativ; gör om hemma hela tiden
»De flesta patienter med cancer är heroiska, de har en styrka som jag beundrar. De härdar ut trots besvär och att de blir sjukare och sjukare.« Det säger Christina Melin-Johansson, som i höstas disputerade på sin avhandling om livskvalitet hos patienter med cancer som vårdas i palliativ hemsjukvård.
– Patienterna har inget val, men ändå finns ett samlat lugn hos många, en styrka som gör att de skiljer sig från patienter med andra diagnoser.
Ända sedan hon som liten sprang omkring på Sjökrigsskolan i Täby, tillsammans med mormor sjuksköterskan, har Christina velat bli sjuksköterska. Men det dröjde några år. Ett hotell, maken och de tre barnen kom emellan. Erfarenheten av att driva hotell var dock ingen dum skola för en blivande sjuksköterska och forskare; att ha kontakt med människor, serva, driva och utveckla hade varit hennes livselixir i många år. När det var dags att gå vidare var yrkesvalet självklart.
Som nyutbildad sjuksköterska på en kirurgavdelning mötte Christina sin första palliativa patient, en 40-årig man med cancer som ville dö på sjukhuset.
– Jag arbetade mycket den sommaren och blev hans patientansvariga sjuksköterska. Det var en jättesvår situation, han ville inte släppa taget om livet och det blev många samtal med honom och familjen.
Inte förrän långt senare har hon förstått att hon redan då hade ett »palliativt förhållningssätt«. Med det menar hon att ha mod att ge patienten tid; att förstå att en människa i palliativt skede har helt andra behov och frågor än någon som har genomgått en planerad operation och går hem från sjukhuset frisk. Det handlar om att vara lyhörd och att ta emot patientens frågor och funderingar, att förstå att frågan: »Jag undrar hur det ska gå för min familj när jag inte finns längre…« kan vara en öppning till samtal. När det händer sätter sig Christina ned och frågar hur patienten menar.
– Då kommer ofta tankarna och frågorna. Mötet med de här patienterna blir väldigt speciellt. Man får så mycket tillbaka, de är så medvetna om att tiden är kort. En del är öppna och har lätt för att prata, medan det kan vara svårt för andra – fast man anar att de vill och har många funderingar.
I det läget visar Christina ändå att hon finns och bjuder in till samtal, men hon håller hårt på att man måste acceptera och respektera patienter som inte kan eller vill prata. Då är hennes budskap: »Ta det inte personligt och överge inte patienten, visa att du finns kvar om han vill prata.
För korrespondens:
Christina Melin-Johansson, lektor vid Mittuniversitetet, institutionen för hälsovetenskap i Östersund
titti.melin-johansson@miun.se