Så kan vården bli bättre på att möta kvinnor som har sex med kvinnor

Rädslan för ett dåligt bemötande om man berättar om sin sexualitet kan skapa stress i kontakt med vården. Det vittnar lesbiska, bisexuella och queera kvinnor om i en ny rapport. ”Ställ öppna frågor och våga prata med dina kollegor om det blir fel”, tipsar Karin Wrangsell, barnmorska på Mama Mia Söder.

Att könssjukdomar inte smittar mellan kvinnor som har sex med kvinnor, eller att det är nödvändigt att lämna ett graviditetstest fast en aldrig har haft samlag med en man. Det är några exempel på vad lesbiska, bisexuella och queera kvinnor fått höra när de varit i kontakt med vården.

Även om de allra flesta känner sig trygga och får ett bra bemötande finns det förbättringspotential bland vårdpersonal i mötet med gruppen. Kunskapen behöver höjas och frågorna bli öppnare för att vara mer inkluderande. Det framkommer i rapporten ”Kvinna i fokus” som gjorts av Caro Wikbro Rannberg i samarbete med RFSL Stockholm.

Rapporten, som kom ut förra året, är tänkt att fungera som underlag för förändringar som leder till en mer jämlik hälsa för kvinnor som har sex med kvinnor, KSK. Den bygger på 812 enkätsvar, 15 djupintervjuer och tre fokusgruppsintervjuer med personer ur målgruppen.

Karin Wrangsell arbetar som barnmorska på Mama Mia Söder i Stockholm, en mottagning med särskilt fokus på regnbågsfamiljer. Hon känner igen flera av de beskrivningar som kvinnorna ger i undersökningen.

­– Det händer att de berättar om sina erfarenheter för mig, men framför allt beskriver de en rädsla för att få ett dåligt bemötande. De vet aldrig vilka reaktioner de ska möta och är på sin vakt, säger Karin Wrangsell.

Minoritetsstress

Så kallad minoritetsstress är vanligt bland kvinnorna. Det kanske inte verkar så farligt att till exempel behöva berätta att man har en flickvän i stället för en man, men oron för personalens reaktioner skapar stress. Därför behövs det kunskap och ett medvetet förhållningssätt hos personalen, menar Karin Wrangsell.

– Det handlar om att ställa öppna frågor så att det finns möjlighet för patienten att själv berätta. Även om vi behöver ta reda på vissa saker, till exempel om hur de har sex för att kunna bedöma risker för sexuellt överförbara sjukdomar eller hur familjen ser ut kring den gravida, måste man inte fråga så specifikt, säger hon.

Karin Wrangsell brukar inleda med frågor som underlättar för patienten att berätta så mycket som möjligt själv. Till exempel: Vilken familj finns runt dig och det kommande barnet? Vilken typ av sex brukar du ha? Det är också viktigt att förklara syftet med varför man frågar en viss sak och vara tydlig med vad man sedan dokumenterar i journalen.

Karin Wrangsell tycker inte att vårdpersonal behöver kunna alla ord inom queervärlden – dem glömmer man direkt ändå, även hon själv – utan återkommer i stället till de öppna frågorna.

– Genom att lyssna på patientens svar hör man vilka uttryck de själva använder, det behöver inte vara svårare än så.

Ta ansvar om det blir fel

Om det blir fel – vilket det blir för alla någon gång, understryker hon – är det bästa att vara öppen med det. Be om ursäkt och ta på dig ansvaret för ditt misstag, är Karin Wrangsell bästa råd till kollegor.

– Samtidigt behöver man inte berätta för patienten om man saknar kunskap eller känner sig ovan i situationen. Ingen blir tryggare av att få en massa frågor. Ta reda på fakta efteråt i stället om du behöver.

På Mama Mia har personalen en ständig dialog – såväl i fikarummet som på arbetsplatsträffar – om hur de bemöter patienterna för att det ska bli så bra som möjligt.

­­– Vi har väldigt högt i tak här och vi kan erkänna om det blivit fel. På det sättet öppnar sig också andra och vi kan lära oss av varandras misstag tillsammans. Så fungerar det ju inom alla områden, man lär sig av att göra fel och blir bättre nästa gång.

I senaste avsnittet av ”Regnbågspodden” intervjuar Karin Wrangsell och kollegan Lotta Andréasson Edman författaren Caro Wikbro Rannberg om rapporten ”Kvinna i fokus”. Den finns att lyssna på där poddar finns.